Från Englands västkust blåste det i fjol upp till punk-storm i form av IDLES. Ett och ett halvt år senare har vi precis hunnit hämta andan igen. Den magnifika debuten Brutalism formades av desperationen kring frontmannen Joe Talbots mammas bortgång, ilskan i håglösheten. I Joy as an Act of Resistance. gör han, som titeln vittnar om, ännu en gång uppror mot att acceptera det som känns bottenlöst. Han vägrar och skapar i stället vidspritt, dundrande kaos med ett hånfullt leende på läpparna. Englands klasskillnader, den sköra maskuliniteten, Brexit, att hata och älska sig själv, invandring… nämn något som bandet inte hinner avverka sitt i ibland cyniska, alltid kvicka analyserande av omvärlden. Som en mycket argare och mindre pretentiös Father John Misty i punkformat. En Father John Misty som tappat det fullständigt.
Den skorrande rösten (som ensam kan pulverisera vad som helst av kraft) vrålar, retas, la la la-ar, yeah yeah yeah-ar, gör cheerleaderramsor och drar otaliga popreferenser (”I kissed a boy and I liked it!”) över ett outtröttligt band. Trummorna dånar oavbrutet med nitisk precision och gitarrerna lyckas vara nattsvarta och glittra samtidigt. Småskojigt och klipskt åsido: IDLES är skitarga. Joy as an Act of Resistance. låter som ett blodigt slagsmål i ett färgglatt bollhav. IDLES vs. den kalla och pissiga världen: 1-0.
Öppningsspåret lämnar inget att önska. Käftsmällen Colossus sätter nivån och startar den genomgående tråden av att vara dötrött på machopress: “I am my father’s son / His shadow weighs a ton”. I nästan lika bombastiska Samaritans låter det “I’m a real boy / Boy, and I cry / I love myself / And I want to try / This is why you never see your father cry”. Det klingar i bandets essens, som hellre stoltserar med sårbarhet och ärr än gömmer undan dem. Att sänka garden för att låta såren synas. Framför allt gäller detta i mittenspåret June, som skrevs i kölvattnet av att Talbots dotter blivit dödfödd, och är albumets klart sköraste minuter. Där finns känslorna som mest utanpå kroppen, redo att delas med alla som vill höra. När allting suger finns inte mycket annat att göra än att slå tillbaka och tvingas orka, tillsammans.
Så de slår tillbaka. I en av albumets absoluta höjdpunkter Never Fight a Man With a Perm ratas Love Island och “Topshop Tyrants” för substanslöshet och kängor kastas mot grabbighet och Charlie Sheen. I Great är de lika trötta på Brexit som alla andra, men synnerligen på den äldre generationen som såg urträdet som en clean cut på invandringsfrågan, men nu klagar över prishöjningar på importvaror. “Blighty wants her blue passport / Not quite sure what the union’s for / Burning bridges and closing doors / Not sure what she sees on the seashore”. I Danny Nedelko sjunger Talbot i stället om hur “My blood brother is an immigrant / A beautiful immigrant” och vädjar om “UNITY!” som enda lösning. Samhället synas i sömmarna och bäddas in i det övertända åskmolnet som instrumenten blåser upp. Talbot och texterna han spottar ur sig lyser av mänsklighet, men energinivån genom albumet är av maskinell skala.
IDLES har helt enkelt gjort vad de vill med postpunken, och det är den mest intressanta, starkast lysande och genialiska omstöpningen på länge. Alla borde lyssna på IDLES. Tvinga alla du känner att lyssna på IDLES. Fängslande och adrenalinpumpande är Joy… allt som gör ont och allt som är vackert samtidigt. När de råa känslorna destillerats fram och ekar av ångest visar Talbot vägen: förena er, peka finger åt allt som är dumt, var på krigsstigen och bär sårbarheten med huvudet högt. Det är den enda vägen framåt.