Interpol
Roskildefestivalen, 5/7 – 2014

Tittar vi bakåt i arkivet så ringer det fortfarande i öronen efter Turn On the Bright Lights alarmerande post-punk. New York-konstellationen med Paul Banks distinktiva stämband driver ut demoner som andra driver ut det bästa och sämsta ur en med sina bredbenta gitarrslingor och Joy Division-preferenser. Med utgångspunkt från en av 00-talets bästa skivor har Interpol en ganska enkel match att förföra en trogen, men förvånansvärt liten fanskara som brinner upp i PDA och gitarrmonstret Obstacle 1.

Istället för att dränka oss i nytt material, dukar de upp en hitkavalkad där NYC och Not Even Jail går i främsta ledet. De spår som luftas från det kommande albumet vittnar om att det självbetitlade albumet snart bara är ett minne blott. ”Tack för det” tänker många med mig i singeln Anywhere som blir lite av en lättnads suck.

Även om det inte riktigt gnistrar om  gitarrerna när de väljer att gräva ner sig i sin repertoar är publiken lyrisk. Bekvämligheten kanske har fått ett nytt ansikte, men Paul Banks är fortfarande ett namn värd sina mörka stämband, hårda riff och ångestladdade gitarrer.

Tydliga efterslängar till New Yorks forna dance punk-scen rammar ljudbilden. Bitvis lyckas man, bitvis blir det en pastisch på en scen som tillhörde andra sidan av det där gigantiska äpplet i New York. Det monotona luftslottet som spränger skallen i bitar kommer strax efter. Det blir Stella was a diver and she was always down som tar ner oss på jorden där den vackert tornar upp sig med sina bastanta och massiva ljudmattor som med textraderna ”She broke away” mässas ut i den becksvarta natten.

Ibland blir jag väldigt lättfotad när ängslighet från milleniumskiftet breder ut sig: det ringer fantastiskt i öronen och i huvudet ekar bara ”How are things on the westcoast”.