INTERVJU: Franz Ferdinand

Albumet You Could Have It So Much Better öppnade upp en helt ny värld för mig, länge var jag ganska ovetande om vilken musikalisk värld som väntade runt hörnet, även om jag matats med heroiska ikoner som Bowie, Lennon och Springsteen sedan barnsben. Som 15-åring dök jag rakt ner i snortjat indierock från Storbritannien, jag knarkade Arctic Monkeys, men framförallt Franz Ferdinand. Jag köpte skinnjackor och drömde om Gustaf Noréns självsäkra attityd. I efterhand blir jag nostalgisk, men även åtta år senare kan jag ryckas med i klassiker som Take Me Out. 2013 är den skotska konstellationen som delar namn med ökända kronprinsen av Österrike-Ungern tillbaka – vi pratar nya albumet, att åldras och Sverigedatum med Franz Ferdinand.

Via receptionen på ett femstjärnigt hotell i Budapest kopplas jag till sviten där basisten Bob (eller Robert Byron Hardy som han egentligen heter) väntar på andra sidan luren. Lite sliten efter de påfrestningar som sommarens festivaler inneburit, nyligen framförde de guldkornen från senaste givet Right Thoughts, Right Words, Right Action på gigantiska festivalen Sziget. Han låter frälst när han pratar om det gigantiska publikhavet, något som egentligen är vardagsmat för ett band som Franz Ferdinand numera.

– Det nya albumet är 10 låtar, inspelat i Skottland, London och Stockholm. Vi lånade bland annat Ingrids studio eftersom vi jobbat med Björn Yttling, utöver det har vi jobbat med Alexis Taylor från Hot Chip och producenten Todd Terje.

Hur kommer det sig att ni valt att spela in på så många platser?

– Den här gången blev det så, vi hoppade in i studion utan färdiga låtar, reste på turné för att sedan återvända till en ny studio.

Right Thoughts, Right Words, Right Action är Franz Ferdinands fjärde skiva och pekas ut som bandets återgång till sina rötter. Vad som började som energisk indierock från Glasgow har med åren inte varit lika explosiv i sina sammandrabbningar, men med nya given ger de återigen sken av sitt forna jag.

Hur skulle du beskriva det här albumet?

– Det är vi fyra som lirar live i ett rum. Vi har utgått från musik vi vill framföra live, men även använt oss av synthar. Med det sagt tror jag den som hört oss innan kommer känna igen sig, vi har bevarat vad som är vårt sound.

Blickar man upp på den brittiska gitarrhimlen har Franz Ferdinand en given plats bland band som Arctic Monkeys och The Libertines, två namn som också representerar den våg av gitarrindie som blomstrade kring 00-talets början och mitt. Med det sagt, Franz Ferdinand är inte direkt nya i gamet; de har sålt tusentals skivor, turnerat världen över och spelat på några av jordens största festivalscener. Vad är det som får er att hålla motivationen uppe?

– Kaffe och alkohol, nej men skämt åsido för oss har det varit viktigt med en paus, vi behövde helt enkelt komma bort från varandra. Vi lever väldigt nära varandra, nästan på varandra i perioder, så jag tror en paus från allt var nödvändigt. Det var också därför som det tog fyra år mellan senaste skivorna. Det beror väl också på hur man ser på saken, vi har inte jobbat aktivt med skivan i mer än drygt ett år, däremellan har vi även turnerat och den tidigare nämnde pausen fått utrymme. När man spelat tillsammans med varandra lär man känna varandra utan och innan, det är en oerhörd lättnad och skön känsla när man går in i studio igen. Jag skulle säga att vi njuter mer nu, eftersom vi vet hur vi tänker. Gruppdynamiken och intimiteten har blivit grunden för oss.

När ni går in i studion – gör ni det som ett oskrivet blad eller fullproppade med idéer?

-Vi försöker ha en klar vision, ibland har vi till och med en idé för varje låt. Ibland börjar det med ett samtal, ibland en jamsession. Vanligtvis är det Alex och Nick som kommer upp med idéer och texter som vi tar med oss in i studion och därifrån brukar vi helt enkelt testa oss fram.

2004 slog ni igenom med Take Me Out, men ni bildades redan 2001, ni har alltså varit i ropet i över tio år. Hur ser ni på att åldras?

-Haha, ja du. Jag kan inte göra så mycket åt det, men tro mig, jag har försökt. För oss är det viktigt att bibehålla energin och så länge vi klarar det ser jag inget problem med att bli äldre.

Tiden är knapp, det är många som vill prata med er, så min sista fråga lyder: när kan vi se er i Sverige igen?

-Förhoppningsvis snart, jag hoppas vi ses nästa år. Jag kan föreställa mig att vi kommer göra ett gäng festivaler nästa sommar och jag vill gärna att en svensk festival är med på turnéplanen då.