Into the Valley 2015

I vintras bestämde jag mig för att jag ville åka på en renodlad elektronisk festival: mycket techno och olika varianter av house var egentligen mina enda hållpunkter. Ju mer desto bättre var tanken. Övriga parametrar som plats och tidpunkt var sekundärt. Ganska snabbt fastnade jag för Dekmantel, en Amsterdambaserad festival med ett koncept som liknar Way Out Wests. Det är utomhusspelningar på dagen, och när timmen börjar bli sen flyttas festen ut på någon av stadens klubbar. Istället för uttjatad indiefolk och sömninga shoegaze-återföreningar är det dock nästan uteslutande deep house och minimal techno på schemat. Baserat på tidigare år och de första vintersläppen så skulle lineupen innehålla precis det jag var ute efter, och valet kändes rätt givet.

Entré: Into the Valley. Från ingenstans introducerar sig denna nya, svenska festival genom att under en vecka i december presentera internationella stornamn som John Talabot, Dixon och Motor City Drum Ensemble blandat med de starkaste svenska förmågorna i form av Ida Engberg, Axel Boman och Jessie Granqvist. En dryg månad senare och ett tiotal namn till i samma kaliber så är affischen i samma liga som exempelvis Dekmantel. Vad som är Into the Valleys trumfkort är dock platsen. Dalhalla, ett nedlagt kalkbrott utanför Rättvik som de senaste tjugo åren eller så agerat framförallt operascen, men även mer kontemporära artister som Sigur Rós och Arcade Fire har stått på scenen. Den 60 meter djupa gropen formar en naturlig amfiteater med i det närmaste perfekt akustik, och Dalhalla nämns frekvent när världens bästa utomhusscener diskuteras. När festivalen sedan i februari är färdigbokad framstår det inte längre som ett alternativ att stå över en så imponerande och spännande satsning på hemmaplan. Affischnamnen lyfter på ögonbryn även utomlands (drygt 50% internationella besökare, enligt festivalen själva), men att eventet ska hållas i Sverige är lika glädjande som det är förvånande. Visst, att man delar helg med just nämnda Dekmantel förklarar ett och annat om hur det ens är möjligt att få kreddtechnons största namn till ett nedlagt kalkbrott i Dalarna, men ambitionsnivån är verkligen hög. Dessutom så kompromissar inte festivalen med sin riktning, som exempelvis Dans Dakar som de senaste två åren som spretat vilt med bokningarna, utan det är stenhårt på techno och deep/tech house, minimalt som massivt. 

När jag drygt ett halvår senare anländer till Rättvik är det samtidigt som det massiva bileventet Classic Car Week. Det är bilar, raggare och sydstatsflaggor i massor. Den av festivalen utlovade bussen från stationen till campingen kan således inte köra hela vägen fram till spåret, utan stannar på en vagt specificerad plats drygt 20 minuters promenad bort. Tillsammans med ett tjugotal andra, smått förvirrade, festivalbesökare försöker vi navigera oss åt rätt håll. Det är stora ögon både hos bilfantasterna och britterna jag tar sällskap med: detta var kanske inte vad någon av grupperna hade förväntat sig, men det blir onekligen en intressant inledning på festivalen/bilveckan. När vi väl sitter på bussen informeras vi om att den ska vara gratis (informationen på hemsidan är tvetydig, det har inte gått att köpa bussbiljett till just torsdagen) men så snart bussen stannar vid campingen står där tre personer som ändå vill ha betalt. Visserligen verkar det bara vara ett fåtal, något håglösa norrmänn som i slutändan ger med sig när resterande resenärer prompt promenerar in på campingen.Efter jag hämtat ut mitt festivalband, satt upp mitt tält i sin ensamhet, träffat en underbar grupp människor, flyttat tältet till dessa människor, tappat bort min mobilladdare och svurit åt bristen på bajamajor (totalt 8 stycken på hela campingen? kom igen) är det hög tid att på riktigt utforska campingen och den tillhörande festen. På torsdagens förfest på campingen är det Studio Barnhus med vänner som bjudits in till att hålla låda: dessa herrar fyller både Trädgården och Musikaliska Gård i Stockholm nästan varje vecka, och bjuder på en utmärkt blandning av salongshouse och lite mer spexig techno. Kornél Kovács gjorde ett betydligt längre set i Kojan på Emmaboda mindre än en vecka tidigare, och precis som då är setlisten stundtals något ute på housen och technons vänsterkant. Lekfullheten som återfinns på EP-släppen Radio Koko och Nincs gör sig påmind bland alla remixer under kvällen, men kvällens höjdpunkt är när den mer klassiskt partystartande house-bangern Szikra leder till en glädjefylld kombo av allsång och spontandans. Att både Boman och Kovács ska göra egna spelningar senare under helgen bidrar till en känsla av att både publik och plattvändare håller igen lite, men som uppvärmning för en intensiv helg är upplägget utmärkt. Att festivalen har en uttalad 23-årsgräns bidrar till den rätt städade inramningen, även om det enda tillfället där du faktiskt måste visa upp legimation på hela veckan är i cigarettstånden. Jag påminns om att det går att ha kul på festival utan att behöva oroa sig för att en påtänd dubstepsfanatiker ska ha stulit både vin och stolar när man är borta sitt tält (även om festivaler som Emmaboda också har sin charm).

Ett annat, under festivalen återkommande problem, är information, eller snarare avsaknaden av den. Mycket information publiceras som brukligt via Facebook, men när täckningen i området är bristande (nere på området är den obefintlig) är det närapå omöjligt för besökarna att ta del av den. Sådana omständigheter är givetvis svåra att arbeta med som arrangör, men det går att göra ett bättre jobb. När Tale of Us tyvärr tvingades ställa in var den enda informationen på plats (vad jag och mitt sällskap noterade) inte mer än en upptejpad kartongbit vid entrén. Att Motor City Drum Ensemble och DJ Koze bytte speltid annonserades via Facebook 45 minuter innan den senare skulle gått på, vilket gjorde att jag tyvärr missade en av akterna som stod högt upp på min “måste-lista”. På hemsidan som visserligen är fantastiskt vacker att titta på publicerades heller ingen sådan info, borträknat från en liten uppdatering till det i telefon- och pappersformat rätt oläsliga spelschemat. Det andra stora problemet är det logistiska. Likt täckningstrasslet så är långa avstånd ett medfött problem när festivalen arrangeras mitt ute i skogen. Enligt arrangörerna skulle det vara cirka 20 minuter mellan camping och område, men det visade sig snarare vara närmare 40. Detta gör att man som besökare är ovillig att spendera sina eftermiddagar med att gå fram och tillbaka mellan tält och scen för att hämta eller byta kläder. Även här hade arrangörerna på förhand utlovat bussar, dessa går dock första dagen inte enligt tidtabell (eller inte alls). Andra dagen är tidtabellen helt slopad och skytteltrafik utlovas (men det är oklart om detta faktiskt genomförs) vilket gör det i det närmaste omöjligt att planera sin dag överhuvudtaget.

Väl framme vid området på fredagen är dagens första hållpunkt Floating Points, som är en fröjd att titta på. Det brittiska stjärnskottet blandar loungig house med regelrätta bangers från 80/90-talet, där den gemensamma nämnaren är att det generellt är mycket svårt att stå still. Den mindre scenen som fått namnet The Box består av ett rektangulärt tält som är beläget på avsatsen ovanför festivalens huvudscen. På förhand var jag något orolig över att ljudet skulle läcka mellan scenerna, men sådana tankar kommer att visa sig vara helt obefogade. Även här uppe är ljudet knivskarpt (men kanske stundtals något basfattigt vid tältets ytterligheter) och det går knappt att ana sig att det pågår andra spelningar samtidigt. Det är nere på den plastgolvsbelagda vallgraven som festivalen visar vad den verkligen går för: Funktion-One-högtalarna går på högvarv och skapar ett pulserande dansgolv i eftermiddagssolen. Legendariska DJ Harveys set övergår in i det av mixningsspecialisten Ben UFO, som inte producerar någon egen musik alls utan enbart fokuserar på sitt faktiska plattvändande. Det märks. Resultatet blir en mix innehållande allt från minimal house via funky garage in i den nu blommande UK garage-scenen. Nu, barfotadansandes i solskenet, är kanske första gången jag ordentligt tar in var jag befinner mig. Att tappa andan när jag reflekterar över festivalens inramning är ett för mig återkommande inslag under helgen.Antalet överväldigande ögonblick på festivalen går snabbt från att vara enskilda tillfällen till mer av en permanent sinnesförfattning. Som när, timmar senare, jag återvänder ner till stora scenen och Four Tet spelar landsmannen Floating Points massiva housebygge Nuits Sonores (ett spår som jag själv höll som en av housens absolut finaste stunder under 2014) inför en vibrerande publik, allt medan en brett leende Acid Pauli smygdansar längst ut på scenen. Bortsett från sina egna kreationer som nya Morning Side och klassiska livespår som Ba Teaches Yoga är materialet Four Tet väljer att dryga ut sin speltid med väl avvägt. Senare under kvällen, på samma scen, står Sveriges technokung och drottning: Adam Beyer och Ida Engberg är inte bara ett par bortanför scenen, utan levererar ett sanslöst samspelat set. Längst fram är basen öronbedövande och stroben känns mer än den syns, vilket hjälper att skicka dundrande Stone Flower rakt ut i stratosfären. Det är knappt jag hunnit hämta andan innan dessa två av Sveriges största byts av mot kanske den störste: Richie Hawtin. Hawtin, som kanske är mer känd som Plastikman har nominerats till åtråvärda DJ Awards pris Best Techno DJ hisnande tolv gånger sedan 2001 och har varit tongivande för i stort sätt all minimal techno på den här sidan av millenniet. Ljusshowen är så ambitiös och minutiöst planerad att jag ibland glömmer bort den mördande basen och bara stirrar in i ett öga rödare än Saurons. Inga guldringar kastas upp som offergåvor, men det är bra nära.

Då efterfesterna (det är flera mer eller mindre välplanerade efterfestsevent med namn som Joel Mull djupt inne i skogarna efter området stängt) erbjuder dans resten av natten och in på förmiddagen är det svårt att, rent tidsmässigt, få in den sömn kroppen så desperat skriker om. Jag hade gärna besökt den frukostklubb som arrangerades vid en närliggande strand med start klockan 8 på lördagsmorgonen, men här satte en kombination av trötthet och förvirring (det hade, återigen, kunnat vara bättre skyltat) käppar i hjulet för alla sådana planer. Enligt uppgift var det en mysig kombination av dekadens från nattrejvarna och helyllespicknick från de som lagt sig tidigare. Oavsett så gör det späckade schemat att de tidigare akterna på huvudområdet blir lidande, i det här fallet får Nina Kraviz och Eli Verveine spela för glesare publik än vad de kanske är vana vid.En stor fördel med området och hur schemat ser ut är att det alltid är lätt att gå från en scen ifall det krävs lite ombyte för trumhinnorna. Jag går mellan Kim Ann Foxmans härliga ihopkok av deep- och tech house ner till Zips mjuka technoskimmer. Dunkande basgångar varvas lätt med mer eklektiska och tydligt datoriserade tech-element, och då kvalitén på lineupen är så genomgående hög är sannolikheten låg att man blir besviken. Samtidigt som Ricardo Villalobos bjuder på ett mastodontset spelar (till exempel) Axel Boman ovanför, där den senare lyckas få hela publiken galen och höja Shazam-faktorn till tusen när han drämmer av Moda av Retro/Grade (i sin tur en rework på Amin-Pecks Coda från 1982). Det är ett spår jag inte hört i ett livesammanhang sedan 2011 då italo disco-duon gästade nu nedlagda Dans Dakar, men det är ett utmärkt exempel på den massiva kunskap, lekfullhet och bredd Boman visar upp i sitt set. Senare sänks både bpm och puls till de baleariska ljudväggar Nicolas Jaar målar upp, för att sedan återvända till huvudscenen där Ben Klock slår min lever mer fördärvad än vad all Strohrom på campingen klarat av. Med Dalhalla i ett glödande rött sken är stämningen lätt uppeldad, där tysken verkar ha hitlåt på hitlåt uppradad. Subzero står för nattens kanske kraftigaste urladdning, innan tystnaden lägger sig som en skör hinna i kalkbrottet.

Efter ha stampat ut det sista på campingen vid nio på söndagsmorgonen, lyckats missa bussen hem men istället fått skjuts av nyfunna vänner är det fortfarande molande techno jag hör när jag sluter ögonen. Ändå är nog det enda jag faktiskt ångrar när festivalen är slut är att jag inte var vaken längre, såg fler spelningar och dansande ännu mer. Det är väldigt gott betyg. Vi ses nästa år.