James Blake
Berns, 4/10-2013

Det är en ensam vit spotlight över James Blake. Entrén är så löjligt simpelt perfekt. Under den första minuten av I Never Learnt To Share är det bara Blake som syns på scen, hans röst, eko och de försiktiga synthtonerna som hörs. Men det är något i luften. Man vet att snart, snart så exploderar det. Det är klart det gör. Och det är så oerhört mästerligt uppbyggt – precis när trummorna och basen bryter ut tänds lamporna och varje spotlight pulserar precis i takt till slagen. Det är så otroligt oklanderligt matchat och den ultimata uppbyggnaden då ljusen liksom byggs på mer och mer i takt med hur låten ökar. Något som också är key i Blakes musik, dessa uppbyggnader som resulterar i en alldeles fulländad kulmen, och det är något som verkligen märks extra tydligt live.

Något av det som utmärker och gör James Blake speciell är hans sätt att hantera basen, hur han lyckas få den så där svärmiskt ekande samtidigt som den är så tung att det känns som att hela bröstkorgen ska gå sönder. Det är precis där spelningen faller för mig, inte för att Blake gör något fel, utan för att inomhus uppnår basen inte samma potential som den gör utomhus. Ljudet färdas inte på det sättet som det förtjänar på Berns. Ändå finns det tillfällen då just den där basen är så framträdande och verkligen känns i hela kroppen, i Life Round Here eller CMYK, speciellt i den sistnämnda som även den återigen bevisar Blakes mästerliga uppbyggnader och vars trummor gör att allt skakar.

Hela spelningen är så fantastiskt snyggt utförd. Hur han startar upp med täckande bas och med låtar som blivit mer dansanta än på skiva, för att övergå till de mjuka balladerna i Joni Mitchell-covern A Case of You till Lindisfare I till Limit To Your Love. När den har brutit ut, med pulserande vitt ljus återigen så perfekt matchat med slagen, än en gång övergå till det mer dansanta i vad som liknar ett jam med koklockor, snabba trummor och ekande basgångar, för att avsluta med Retrograde. Allt är nästan smärtsamt vackert, så klockrent.

Men det vackraste sker under extranumret. Han kommer ut ensam med orden ”I’m going to do something I haven’t done before”, tar ett djupt andetag och sjunger de kanske två, tre första raderna i Measurements innan någon i publiken, som hittills varit knäpptyst, skriker ett högt ”Woo!” Han tystnar. Börjar om. Situationen upprepas. Han tystnar. Börjar om. Situationen upprepas igen, trots resten av publikens konstanta shh:ande. ”What kind of narcisstist just has to be in it? Well, except me of course.” Skratt. “I’m making a loop, so naturally it picks up every sound in the room, so I’d like it if there’s no crowd participation in this one.” Så börjar han om, för fjärde gången. Och den här gången är vi alla tysta. Totalt knäpptysta. Stämningen är nästan andäktig, tystnaden bland oss går i princip att ta på. Det är bara hans röst, tredubbel, och några lätta synthtoner som hörs. Han går av scenen men hans röst fortsätter eka. Lamporna tänds. Känner mig fastfrusen här på ett golv som sakta töms på folk fast känner mig inte tom på samma sätt som innan.