James Blake
Northside, 11/6 – 2017

”Thanks for coming out and seeing us in this kind of… farse.” James Blake syftar på leran, det underkylda regnet och den delvisa misären. Oönskade omständigheter. Perfekta omständigheter.

I publiken finns, enligt sedvanlig festivaltradition, två typer av människor: de som är där för att de faktiskt gillar James Blake och de som är där av annan anledning. De sistnämnda är de som under de hårdare instrumentala partierna tittar på varandra och skakar på huvudet, de som tycker att basen är för stark och som stör sig på regnet i stället för att sluta ögonen och vända ansiktet mot himlen till tonerna av Retrograde. Den uppmärksamme åskådaren trollbinds av Blakes oerhörda känsla och imponeras över hur väl det elektroniska översätts till tremannaband; den ouppmärksamme vaggas till nära sömn, har otur och hamnar på storbildsskärm mitt i en gäspning – detta medan Blake tolkar Don McLeans melankoliska sjuttiotalshit Vincent. Publiken skrattar. Blake sjunger ”You took your life as lovers often do / This world was never meant for one as beautiful as you”. Förvirrat tittar han ut över den skrattande publikmassan. Vad är det roliga?

Vi får nytt, vi får gammalt, vi får eget, vi får andras. Ibland avskalat, ibland helt tvärt om – att han låter The Wilhelm Scream övergå till vad som nästan kan liknas vid oljud är det enda i presentationen som kan ifrågasättas med någorlunda belägg. Blake-vibrato och bas, en publikmassa som stundtals låter sig tystas, lättsamma pauser, många ”thank you”. Blake visar att han är lika tekniskt skicklig som sinnesmässigt närvarande när han med slutna ögon och hopskrynklat ansikte mässar från pianostolen. Vid ett tillfälle mumlar Blake något som förvrängs och når publiken i form av ett ”I’ll take care of you this summer”. Precis så känns det. Under Blakes vibranta basmatta kan inget taggigt nå in.

James Blake träffar kanske inte varje individuellt bulls-eye. Han väljer att hålla sig till sitt koncept, det som handlar om intimitet och inte om show, och det är förståeligt, men väldigt orättvist, att hans approach inte faller i god jord hos alla. Publiken jublar som högst under tredje låten, Feist-covern Limit to Your Love, detta trots att den följs av många minst lika applåderbara ögonblick. Blake slutar åtta minuter för tidigt och av publikreaktionen att döma bryr sig de flesta inte alls. Det är svårt att säga vad som är värst: att så många inte förstår att de har varit på en mycket bra spelning, eller att James Blake går därifrån i tron att han inte gjorde en.