James Blake
Roskildefestivalen 7/7-2013

Klockan visar 14.30. Det är åtminstone sju timmar för tidigt för James Blake att gå på scen. Att sagda scen sedan heter Orange Stage – säkerligen en av de svåraste i världen att göra en bra spelning på som nykomling – gör det hela inte bättre. Det är glest och piten är inte ens full. De två vita lamporna – den enda scenrekvisita Blake har med sig utöver instrumenten – blir löjligt malplacerade i solljuset. 01:30 och Arena hade rimmat bättre med Blakes minimalistiska, atmosfäriska musik. Han kommenterar det till och med speltiden själv. ”We’re gonna pretend it’s night time” säger han trots att svetten dryper kring honom. Tighta svarta jeans, skjorta och cardigan är kanske inte bästa outfiten för 25 grader plus.

Efter förutsättningarna gör han det oförskämt bra. För första gången på Orange är ljudet nästintill oklanderligt när Blake livesamplar sin egen stämsång i I Never Learnt to Share, när hans röst smeker trumhinnorna i Overgrown eller när han kryddar CMYK med ett effektfyllt skrik. ”Let’s say it’s around ten o’clock in the evening and raining” säger han och drar igång en intim version av Our Love Comes Back. Det är tyvärr lite svårt att tro på då solen bränner i nacken och himlen lyser klarblå bakom den orangea tältduken. Det är få gånger det håller, och varken Feists Limit to Your Love eller The Wilhelm Scream blir den urladdning som förväntats. Blake och hans två medmusiker börjar onekligen bli trötta på dem. Istället är Lindisfarne, som inleds acapella med massiv mickeffekt, spelningens finaste ögonblick. Hela publiken mimar ”beacon don’t fly too high” på sina läppar, helt tagna av Blakes smärtsamt vackra epos till sång och mästerliga leverans av den. När jag lämnar Orange kan jag trots det inte sluta att undra hur fantastiskt fin Joni Mitchell-covern A Case of You kunde ha blivit om bara mörkret fått omfamna den.