“So I thought: ‘Fuck this, I’m going to spend time with other engineers’.”
James Blake motiverar sitt val att ta in fler samarbetspartners på sin senaste skiva med en axelryckning. Inte för mycket grunnande, utan det fick helt enkelt bära eller brista. Som han säger är det inte direkt socialt stimulerande att göra all sin musik ensam framför en laptop, även om det är precis så hans musik låter: som långa sömnlösa nätter framför ett blekt skärmljus.
På The Colour in Anything är han på så sätt också mer integrerad med andra människor än någonsin förr. Han har tagit låtskrivarhjälp av artister som Frank Ocean, Bon Iver, Rick Rubin och Connan Mockasin och på låten Timeless var Kanye West egentligen tänkt att lägga en vers. Samarbetena blåser frisk luft in i musiken och står för några av skivans absoluta höjdpunkter, men samtidigt låter James Blake nästan exakt som han brukar göra. Trots att nytt blod rinner i albumets ådror är det hans signifikanta elektroniska singer-songwritersound som genomsyrar det. Med tunga steg klafsar han runt i sina typiska beats och långsamma pianon.
Men Blake finputsar sig snarare än upprepar sig. Han är numera en artist som är helt och hållet bekväm i sitt sound, som har börjat gräva där han står i stället för att leta ny mark. Detta sker till den grad att albumet klockar in på maffiga 77 minuter. Däribland rymmer sig några av hans allra bästa låtar någonsin. Love Me in Whatever Way kombinerar en så hjärtskärande lyrik att blodet dryper, med en stegrande produktion av den typ som Blake gjort sig till expert på. Surret ökar och ökar tills huvudet exploderar. Choose Me är i stället extrovert på ett sätt som han aldrig varit förr: det är som att han hoppar upp och ner när han sjunger, liksom står på tå för att få ut allt han vill säga när orden inte räcker till.
Likt förr skapar James Blake med sin dansbakgrund ett skelett av elektronisk musik, som han hänger upp sina loopar av textrader på som om de vore köttstycken i ett slakteri. Det kan låta brutalt, men ibland är det som att han stoppat sitt hjärta i köttkvarnen och bara vevat på. För även om han själv framhäver det här som sitt första “lyckliga” album, är det musik som berör desperation, slitna förhållanden och ledsam förvirring mer än det grundar sig i dopamin och adrenalin.
The Colour in Anything är en skiva som behandlar kärleken som ett gummiband. Den kan sträckas ut så att den ser ut att gå sönder, så att alla bristningar i plasten syns. Den kan dra ihop sig som en längtan efter närhet och att bli älskad. Men oavsett hur den pendlar fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, är det en skiva som aldrig släpper taget och lämnar kärleken bakom sig. När han tillsammans med Bon Iver sjunger att han behöver en skogsbrand för att svepa bort varenda spår, är det just för att det finns spår kvar hur mycket han än försöker att tvätta bort dem. Det är en skiva där kärleken både är rödvinets berusning och dess skitstöriga fläckar på tröjan som aldrig går bort.
Av de 17 låtarna hade albumet blivit skarpare och lättare att ta till sig om åtminstone fem av dem hade klippts bort. Samtidigt är det produkten av en artist som tänkt “fuck this”, struntat i att man ska kill your darlings och inte grunnat så mycket. Det är som en riktigt lång roman, där några kapitel inte känns lika upphetsande att ta sig igenom, men ändå fyller en funktion för berättelsen i sin helhet.
Trots att han skakade om R&B- och syntpopscenen i vristerna efter sin självbetitlade debut och fått flera artister att följa hans fotspår, har han karvat ut en väg åt sig själv som andra inte hittat in till. Ingen annan låter som James Blake och på The Colour in Anything låter James Blake på alla sätt som sig själv. Det är en fördjupning av hans sound, där alla korten läggs på bordet och han breder ut sig mer än någonsin förr. Plocka russinen ur kakan och du har något att ta fram när än du helst skulle elda upp allt omkring dig i en skogsbrand, men samtidigt vet att du ändå bara kommer sitta uppe hela natten och gräma dig. James Blake är ett perfekt sällskap för den aktiviteten.