Azalea
James Blake
Way Out West, 8/8 – 2019
Publicerad: 9 augusti 2019 av
Malcolm Jeppsson
Att vara James Blake är nog inte alltid så lätt. Hans musik rör sig i ett mellanläge, där det minimalistiska med all sin charm riskerar att bli för tråkigt, men också där det ösiga riskerar att underminera känslan av tyngd och djup. Tro dock inte att det hindrar honom från att leverera en magisk show framför torsdagens solnedgång i Slottsskogen.
Det är en lugn och samlad Blake som äntrar scenen, tillsammans med trummisen Ben Assiter och allt-i-allot Rob McAndrews. De sätter sig alla ner på varsin pall, omringade av instrument. Det rullar igång lugnt och sansat, med titelspåret till senaste plattan, Assume Form. Den stora men också detaljrika ljudbilden smeker öronen som varma sommarvindar. Det är som gjort för Azalea-scenen.
Blakes röst är väldigt mycket sin egen, men associationerna går ändå dels till Thom Yorke, dels till Moses Sumney (som han även samarbetar med på senaste plattan). Omfånget och lättheten är bara två av många fantastiska kvaliteter som han besitter. Efter första numret går Blake fram till sin Prophet ‘08 och börjar helt obrytt måla upp introt till Life Round Here – enkelt och snyggt.
-
Konsertens första halva är utan onödiga omsvep. Det pratas inte mellan låtarna, och det görs inte särskilt mycket annat heller för att nå ut till publiken. Just när det har varit så tillräckligt länge för att sluta vara coolt och börja bli tråkigt så reser sig Blake upp från sin pianopall och ställer sig längst fram på scen, och bara sådär byts den avskalade och mysiga känslan ut mot något mycket mer rytmiskt och dansant. Blake visar här fram en mer kraftfull sida av sin röst, och det är just det som kvällen behöver.
Intensiteten fortsätter växa, och till sist når konserten ett tungt och ljusdränkt klimax. Det är en liten överraskning, som tas väl emot av publiken. Efter det så landar det igen, och helt plötsligt är den mysiga känslan som fanns i början tillbaks, men nu med mycket mer tyngd än tidigare. Konsertens dynamiska kurva är genialt uppbyggd, ännu mer så än på skiva.
De två sista låtarna, hiten Retrograde och känslofyllda Don’t Miss It, skär genom bröstkorgen. Mycket av det som är bra med James Blake hänger på studioinspelningarna – det ligger ofta i ljudbilden och detaljerna. Man kan tro att han ska ha svårt att översätta musiken till liveformat, men på Way Out West visar han att det går utmärkt. Resultatet är en av torsdagens både tyngsta och mest intima spelningar.