James Holden
Roskildefestivalen, 5/7 – 2014

Kanske är det inte så konstigt att det tog sju år för James Holden att följa upp den banbrytande debuten The Idiots Are Winning. På den 85 minuter långa Inheritors, som kom förra året, lät britten som om han gått vilse i skogen, plockats upp av en stam som inte nåtts av civilisationen och skapat en besynnerlig technoskiva där repetitiva ekon kom från naturen snarare än klubben. Men samtidigt som den är okontrollerbar, ett oroligt vrål, är Holden en av de mest eftertänksamma artister du kommer snubbla över. Han vill inte kalla sig producent, tycker estetiken är helt vital och är en audiofil som skiter fullständigt i att försöka anpassa sin musik till iPhone- och Macbook-högtalare. Inheritors låter inte som något annat och för att verkligen höra det måste du antingen investera i musikutrustning eller ställa dig tillsammans med ett par hundra andra människor framför en liten scen under Roskildes näst sista dag.

När Holden i en intervju säger ”Fuck off!” till Daft Punks marknadsföringskampanj av Random Access Memories – ge liv till musiken igen, bränn upp alla datorer, typ – gör han det för att han inte längre ser en distinktion mellan elektronisk musik och musiker som i vissa fall använder elektroniska instrument. För att stödja den åsikten räcker det att han bara lutar sig tillbaka, sveper med handen över sin musik och säger ”lyssna”. Ta The Caterpillar’s Intervention. Spåret låter uthugget, som om någon översatt en hällristning med analoga synthar.

Klockan åtta på kvällen går Holden på Apollos scen, ställer sig bakom sitt bord som är placerat mitt emot trummisen Tom Page. Bakom duon flimrar handmålade vita tecken på en myrornas krig-skärm, skapade av artisten Jack Featherstone.

Sedan lämnar James Holden alla andra bakom sig.

Under inledningen Rannoch Dawn låter han som om han försöker skapa ett nutida soundtrack till Peter Weirs hedniska kultklassiker Picnic at Hanging Rock. Det är en startsträcka som lika gärna hade kunnat vara ett byggparti i en Godspeed You! Black Emperor-konsert och när den leder över i spasmiska Renata har Holden börjat bygga en konsert som inte liknar någonting annat. Den visionära spelningen är inte för alla, vissa lämnar och de allra flesta som traskar förbi från campingen noterar mest den häpnadsväckande volymen och går vidare till sitt. Holden verkar inte se det, han är totalt fokuserad på att hypnotisera de som fångats in.

Hans bas hade ensam kunnat fajtas med värdighet mot en volymsupergrupp bestående av medlemmar från My Bloody Valentine och Mogwai; det är ytterst få som inte börjar leta öronproppar med panik i blicken när Holden rör upp damm enbart med hjälp av ljudtrycket. Medmusikern Page får till en början utrymme för sin jazz-rytmik men kvävs när Holden tar publiken djupare och djupare ner i en till synes bottenlös grotta. Det ena beatet är mer sönderfallande än det andra. Likt många kraut- och postrock-band hänger Holden över ett fåtal toner tills de trasas sönder – och sätter ihop kaoset till en omöjlig rubriks kub igen.

Inte ens det påtagliga solskenet – en potentiell partykraschare i sammanhanget – kan i dag lysa upp 35-åringens dunkla underjord. Det låter inte som någonting annat. Det känns inte som någonting annat. Det liknar inte någonting annat.