Att skriva om det privata på ett explicit sätt är en ständigt återkommande företeelse inom konsten. Vissa döljer sitt innersta i metaforer, andra väljer att inte behandla det alls och skriva om annat istället. En personlig vinkling på sitt skapande brukar ofta anses som något som är autentiskt, och därför uppmuntras. Mark Kozelek har alltid mer eller mindre skrivit om sig själv. Hans ego, och alla sidor som hör till, har alltid varit hans främsta selling point – oavsett om han maskerat det i metaforer eller citerat dagbokssidor. Att det var hans kall att spä på sitt personliga berättande in absurdum insåg han efter att 2010 ha skrivit en skämtsam låt samma kväll som en spelning i Oakland och sedan framfört den. ”Det kändes så autentiskt och rätt, varför fixa något som känns helt naturligt?” berättar han om händelsen i en sällsynt intervju med skådespelaren Rainn Wilson.
För allmänheten började denna hyperexplicita approach till textförfattande, inte helt olik alt-lit-rörelsen inom litteraturen med namn som Tao Lin vars böcker mer eller mindre är skrivna som blogginlägg, med 2014 års omåttligt hyllade Benji. Benji var en exposé över liv och död rotad i personliga berättelser om släktingar och vänner och deras livsöden, något genuint och vackert. Det följdes i sin tur upp av förra årets sterila och mekaniska Universal Themes, ett album som Jesu/Sun Kil Moon i några avseenden är en fortsättning på. Istället för att behandla det som har varit, började Kozelek helt fokusera på det som hände i stunden som en inre monolog – det gäller oavsett om han sitter på toaletten eller har en fin kväll. Albumet, som även det kom i skuggan av ett par tveksamma uttalanden, uppnådde aldrig samma kvalitet som Benji och lämnade de allra flesta orörda. Den inre monologen var krampaktig, och narrativen alldeles för vardagliga för att kunna tilltala någon annan än honom själv.
Det är ingen som vill höra dig semi-citera ett taffligt komponerat blogginlägg om vad du gjort under dagen, Mark.
Jesu/Sun Kil Moon är ett samarbetsalbum mellan Mark och Justin Broadrick, även bekant som Jesu och frontfigur i Godflesh. Men med det sagt är det inte ett ömsesidigt utbyte av artistiska ideér som sker. Det är återigen Kozelek och dennes ego som skiner igenom, Jesu finns enbart närvarande i periferin. Även om narrativen liknar de på föregångaren så känns de mer hållbara och genomtänkta denna gång: lite djupare och skapade med lite mer eftertanke. Precis som på Benji är döden ett tema som ständigt återkommer. I Exodus sjunger Kozelek om hur det måste vara att förlora ett barn och kopplar det till Nick Cave och Mike Tyson, som båda nyligen gått igenom liknande tragedier. På Fragile sörjer han Yes-basisten Chris Squire och kopplar det till sin barndomsvän som gick bort i leukemi. Någonstans däremellan börjar Kozelek, precis som på Benji, fundera på sin egen dödlighet, och varför han gör det han gör. Men Jesu/Sun Kil Moon är inte Benji del 2, det finns enbart fragment som antyder det, inte mycket mer. Överlag är det väldigt pratigt, och det känns som att Kozelek flera gånger med flit drar ut på sina narrativ bara för att kunna berätta, eller provocera, lite mer. Mer slagkraftigt vore det kanske att korta ner texterna, låta Justin Broadricks dånande gitarrer få mer plats och ta en funderare på vad som är viktigt att dela med sig av.
I samma fåra citerar han under två tillfällen fanbrev som mottogs under skrivprocessen. Sättet de introduceras på är explicit absurd i sig: There were a ton of emails, mostly business / but there was one that really touched me/ That was forwarded to me by Robert, my publicist / From a girl named Tanya, okay I’m gonna read it here in just a minute. Sedan, efter en minut, läser han alltså upp hela fanbrevet från början till slut. På ett sätt är det vackert, på ett annat bara absurt – och framförallt väldigt tråkigt att lyssna på. Det är en tanke som slår mig flera gånger när jag lyssnar på Jesu/Sun Kil Moon, är det fint eller bara en långdragen förlängning av Kozeleks ego? Jag är kluven.
Instrumentationen och arrangemangen skiljer sig nästan på varje låt – isande drones, elektroniska beats, finstämd gitarr och dånande shoegazegitarr – är några exempel på ljud som experimenteras med. Med det sagt blandas de inte, utan särskiljs och ingen av låtarna har en experimentell karaktär. Efter ett tag upplever jag Kozeleks röst som naturlig ovanpå de karga repetitiva ljudbilderna, även om det tog ett tag.
Jesu/Sun Kil Moon är tveklöst ett bättre album än dess föregångare. Det finns passager, fragment och delar som är fullkomligt briljanta, och hör till bland det bättre Kozelek har gjort. Men det finns också delar där han, som tidigare, håller sig på ytan utan att bjuda in sina lyssnare och blir alldeles för långdragen. Det finns något väldigt vackert i det vardagliga, det bevisar han flera gånger om, men det finns också något väldigt tråkigt. När det sistnämnda tar över är inte Jesu/Sun Kil Moon särskilt upphetsande. Få artister gör mig lika splittrad som Mark Kozelek, men efter att den fjorton minuter långa avslutningslåten Beautiful You har runnit ut så känner jag mig ändå väldigt till freds. Det finns så mycket vackert i det här albumet, men som kommer hamna i skuggan av det som inte är det.