Jesu/Sun Kil Moon
Stockholm, 19/2 – 2016

Alla som har följt Mark Kozelek de senaste åren vet att han har blivit mer personlig för varje år som gått. Årets första spår av det visades på Jesu/Sun Kil Moon, det självbetitlade samarbetsalbumet som Kozelek gjorde tillsammans med Justin Broadrick under pseudonymen Jesu. Det är även materialet från det samarbetet som står i centrum denna kväll, vilket även är bandets andra spelning någonsin tillsammans. ”Vi blir bättre för varje spelning, snart är vi där vi vill” berättar Kozelek i ett av många utspel mellan låtarna. Tyvärr är det här bandet ännu långt ifrån en godtagbar nivå.

Sun Kil Moon har på gott och ont den senaste tiden fått ett rykte som en oberäknelig liveakt. Samtidigt som det kan vara helt magiskt, som i somras på Way Out West, kan det också falla platt och framstå som en tröttsam parodi. När en semiseriös förinspelad version av Over the Rainbow sjungen av Kozelek själv ljuder ur högtalarna vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Magin från Way Out West känns i vilket fall långt borta.

Mycket av det som är fel med den nästan två och en halv timme långa spelningen påpekar Kozelek ett antal gånger själv. Tempot är på tok för långsamt för att de redan monotona ljudbilderna ska bli intressanta i ett livesammanhang. Likaså tappar Kozelek bort sig i texterna flera gånger, trots att är det första gången han har anteckningar med sig på scen. För att rädda detta försöker han att lägga in komiska aspekter, improvisera text och beklaga sig hur dåligt det går mellan låtarna. Det hela känns bara oinspirerat, som om han egentligen skulle vilja gömma sig bakom sin akustiska gitarr och spela något han egentligen kan.

Behållningen blir den alldeles för tillbakadragne Justin Broadrick, vars gitarr låter ännu kargare och mäktigare än inspelat. Tillsammans med Sonic Youth-trummisen Steve Shelley, som även han gör ett fantastiskt jobb för att driva bandet framåt, skapas en hård och nästan droneig yta som tyvärr förstörs av Kozeleks i längden tröttsamma utspel. I de mycket få instrumentala passagerna som spelningen bjuder på önskar jag nästan att Kozelek hade stannat hemma. Han platsar helt enkelt inte i det här bandet.

I den på skiva så vackra Beautiful You försöker Kozelek göra samma sak han gjorde på Way Out West i somras, att aktualisera sina personliga narrativ. Genom att citera ett nyskrivet stycke om vad som skett under dagen, vad han kände, om hur han hade tänkt på Nick Cave, lyckades han sätta en än mer personlig prägel på ett redan personligt framförande. Det var så olikt annars ofta standardiserade festivalframträdanden och visade på vilket fantastisk frontperson Kozelek kan vara om han bara vill. När han nu ska göra samma sak slutar det med att han inte kommer på något att säga och istället, för typ tredje gången i låten, påpekar att det här är den… längsta… låten… någonsin…

Precis så känns det också. Varken personligt eller magiskt, bara långtråkigt och forcerat. När bandet kommer tillbaka för extranummer (som publiken i Oslo kvällen innan tydligen inte tyckte att de förtjänade) frågar Kozelek vad alla tyckte om spelningen. Förutom ett par röster så är det nästan helt tyst.