Joanna Gruesome
Roskilde, 4/7 – 2015

Till Joanna Gruesomes försvar är deras Roskilde-spelning från första början dömd till att kännas smärtsam. I juni lämnades bandet av sin sångerska Alanna McArdle, inte ens en månad efter släppet av deras andra genomstarka album Peanut Butter. Och medan McArdle ägnar sommaren åt anledningen till sitt avhopp – att ta hand om sin psykiska ohälsa – jobbar sig hennes vänner genast vidare som om inget hänt och med två nya sångare i gruppen. Förmodligen hade beslutet känts okej om man samtidigt kunde hantera sina låtar på ett fortsatt värdigt sätt, men spelningen på Pavilion-scenen är snarare ett bevis på att man inte alltid behöver hälla grisblod över sin publik för att uppnå ungefär samma effekt.

Tydligen krävs det två personer för att fylla ut Alanna McArdles plats, men Kate Stonestreet och Roxy Brennan ger inte sken av att just ha värvats till ett internationellt hyllat indiepopband – snarare påminner situationen om två helt vanliga festivalbesökare, där den ena efter högt alkoholintag tvingat med sig sin vän till en karaokescen. I den absurda verkligheten har den stora publikskaran samlats upp kring en Stonestreet som utan framgång men med stor tafatthet kämpar sig genom låtarna, en Brennan som gett upp från början och istället ser ut att vilja dö på plats bakom sin keyboard, vars röster tillsammans åstadkommer en fruktansvärd falsksång på scen och sekundärskam i publiken. Under tiden står resten av bandet och är motsatsen till ett skyddsnät, med en totalt havererad dynamik. Bland annat innebär den att man upprepade gånger hamnar i otakt, spelar fel och skakar på huvudet, står totalt innesluten i sig själv samtidigt som man bränner av rockposer med en mycket oförtjänt hybris. Det är som om hela Joanna Gruesomes gitarr-, bas- och trumsektion lärt sig spela sina instrument ensamma framför Rock Band och utvecklat skygglappar, mellan vilka de aldrig kommer kunna stanna upp och ta in andra musiker.

Med lite god vilja kan man fortfarande höra Joanna Gruesomes imponerande katalog av noisepoplåtar överbrygga varandra på kreativa sätt, men bakom lagren av haveri är de dränerade på all den energi som burit upp dem från början. Efter bara 25 minuter, när stämningen på scenen verkar ha kommit ikapp verkligheten, kommer höjdpunkten: bandet går av scen och sätter punkt för festivalens i särklass kortaste och jobbigaste spelning.