Joel Alme
Lund, 11/12 – 2015

Det ska sägas direkt: Joel Alme bryter ingen ny mark med sin musik. Efter tre skivor på engelska släppte han tidigare i år sin första på svenska, Flyktligan. Det har alltid varit finstämd pop med relaterarbara texter om obesvarad kärlek, gamla vänner och uppväxten. Och om Göteborg, så klart. Det märks att det är från västkusten han är, flera av låtarna introduceras kort med en stönbenägen ordvits eller en kort anekdot om en släkting eller en utekväll på bredaste göteborskan. Språket spelar mindre roll, Alme behärskar både engelska och svenska, även om låtarna på modersmålet tenderar att bli något mer intima.

I de svenska partierna är det lätt att se likheter med en annan, mer folkkär artist från samma stad. Det gör egentligen ingenting, Almes låtar är tillräckligt egna och innehåller en väldigt fin skörhet som lyser igenom även uppe på scen. Ibland kan det något klichéartade mellansnacket förstöra den inramningen, men oftast är detta som bortblåst så snart han tar ton. Med sig på scen har han fyra musiker, däribland Hästpojkens Martin Elisson på bas, på det hela taget är det ett mycket samspelat gäng på scen. Det händer visserligen inte så mycket på scen: Alme spelar sina låtar, och som så ofta i livesammanhang blir ljudbilden större och mer massiv, men de fina pianoslingorna lyckas skina igenom ändå. Å andra sidan gör det inte så mycket heller, med så mycket starkt material i ryggen och en väldigt stabil insats blir det aldrig dåligt, även om Alme med kamrater aldrig lyfter taket på Mejeriet. Närmast blir det dels i singeln Backa tiden, som på typiskt livemanér får sin refräng sjungen flertalet gånger till publikens förtjusning, men också A Young Summer’s Youth (Snart skiner Poseidon engelska förlaga) där vi får valet att sjunga refrängen på antingen på engelska eller svenska. Göteborgsfalangen i lokalen skrålar med på svenska i sann supporteranda, vilket fyller lokalen med en lite mer uppsluppen stämning.

I de engelska partierna låter det stundtals som det är Bruce Springsteen på scen, bandet ger låtarna en mer lättsam framtoning och egentligen är det bara en blåssektion som saknas för att illusionen ska vara komplett. I de få låtarna där tempot tas ner blir sången mer nasal än på skiva, med tydliga influenser från Dylan. Då det saknas stråkar i bandet får flera av spåren från de tidigare materialet inte riktigt samma fylliga känsla, även om en hedervärd körinsats fungerar förvånansvärt bra som substitut. En cello eller liknande hade dock absolut inte skadat.

Efter ett encore tar Alme över scenen helt ensam, för en fragil version av Dig äger ingen. Ett stilgrepp som gärna fått utnyttjas mer frekvent genom spelningen (Lucky Eyes hade varit ett utmärkt tillägg), då det absolut är kvällens finaste ögonblick. Nu blir det ett ensamt, avslutande utropstecken på en mycket väl genomförd, men ganska slätstruken spelning.