John Maus
Le Guess Who?, 11/11 – 2017

Publiken må vara igång i kväll, men ingen är lika igång som John Maus. Ingen. Någonsin, typ. Han når tidigt gränsen för obehag och passerar den in i ett besinningslöst framträdande som skulle vara väntat av en övertaggad hardcoresångare snarare än en frontperson för ett syntprojekt.

John Maus är till skillnad från tidigare inte ensam på scenen – med bassist, trummis och keyboardist gjuter han nytt liv i sin egensinniga syntpop och skapar utrymme att agera gränslös frontperson. Han headbangar med dödsförakt, slänger hela överkroppen från sida till sida i takt med musiken, gallskriker oprovocerat (publiken skriker tillbaka), hoppar jämfota med stelopererad grace samt slår sig själv i huvudet med manisk iver på ett sätt som ser ohälsosamt ut.

Hur som helst öppnar det en dörr – en inbjudan till extas. John Maus bryr sig bevisligen inte om att han ser galen eller dum ut, så varför skulle vi i publiken behöva vara självmedvetna? Extasen är målet, allt annat är medel. Språket är också instrumentellt – ”Go for the touchdown”, ”Your pets are gonna die”, ”And the rain came down/down down down” är textrader som får sin mening genom musikens akuta framförande snarare än tvärtom. För Maus är det egentliga språket popmusikens språk, själva poplåtens förlösande funktion i vår kultur.

Inledningsvis är ljudmixen lite trubbig och suddig, men det rättas till efter ett par låtar. Varje spår blir Maus nya plattform för att nå högsta möjliga nivå av intensitet, vilket publiken är med på i varierande grad. När det tänder till ordentligt, vilket oftast sker i samband med låtar från We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves, är Pandora-scenen det livligaste stället på hela Le Guess Who?-festivalen. Streetlight och Believer är triumferande stunder av existentiellt laddad lofi-synt, men även nya Touchdown och äldre rariteter som Castles in the Grave fungerar bra som skådeplatser för Maus vision om transcendens via musik.

Det hela är lika enkelspårigt som älskvärt och innehåller allt vad publiken förväntar sig av en fartfylld festivalspelning, det vill säga hoppa-omkring-i-grupp-och-skrika-texraderna framför en engagerad lekledare. Som dekonstruktion av fenomenet ”popkonsert” är det egentligen genialt. Någon kanske bara borde springa backstage lite snabbt och se efter så att Maus inte gjort sig själv allt för illa.