Enligt den excentriske teoretikern John Maus är pop en kapitalistisk råvara byggd av standardiserade former. Den placeras sedan in i undergenrer för att låta konsumenterna bygga en identitet kring falsk, algoritmbaserad valfrihet. Det kan låta skoningslöst för den gemene musiklyssnaren, men han kommer även med en lösning. För att hålla sig i kontrast till detta menar Maus, i en uppsats om den ständige kompanjonen Ariel Pink och lo-fipionjären R. Stevie Moore, att musiken man skapar bör vara transcendental på det viset att den inte går att reducera till en enkel genre. Oavsett om man håller med Maus mycket teoretiska bild av vad musik är, är det sannerligen mycket svårt att placera honom i ett enda fack. Ofta förknippad med 80-talssyntar är Maus tillsammans med Ariel Pink sedd som den största inom den retrofuturistiska genren hypnagogic pop. I intervjuer menar han dock att 80-talet aldrig varit en influens – det är i stället hans stora fascination för ljudbilder från renässansen, kyrkliga modala skalor och kärleken till analoga syntar som skapar musiken. Renässans-pop, apokalyptisk döds-disco och sakral synt är därför bättre sätt att beskriva John Maus uttryckssätt.
Efter sex års väntan blev Screen Memories färdigställd i samband med det amerikanska valet. Att det ultimata slutet återigen sattes på kartan infiltrerar hela albumet. Första singeln The Combine öppnar med gotiska syntar och sätter temat för samtliga 38 minuter med ”I see the combine coming / it’s gonna dust us all to nothing”. Tidens slut väntar inte på någon – det vet Maus som tangerar den eskalerande, kollektiva ångesten med iskalla syntar, pumpande basgångar och en stor samling nihilistiska oneliners. Med låttitlar som Wall of Silence, Edge of Forever och Bombs Away är det aldrig oklart vilka ämnen han berör. Vi får vi det gång på gång bekräftat att han inte ser apokalypsen som ett skrämmande koncept – i stället är han en knivskarp men maktlös åskådare. ”I am a phantom over the battlefield” repeterar han i Over Phantom och musiken för tankarna till 8-bitars TV-spel, om dessa skulle utspela sig under den Sista Dagen.
Trots att Maus spenderat två av de sex åren han varit tyst med att bygga egna analoga syntar skapades inte några banbrytande ljud. Skillnaden mellan Screen Memories och We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves – albumet som 2011 satte Maus apokalyptiska pop på kartan – finns i stället i summan av deras respektive låtar. Den sistnämnda var mer ojämn spåren sinsemellan medan Screen Memories som helhet är mer samlad, mörkare och med bredare ljudbild. Detta utan att kompromissa på det alltid lekfulla sättet att tonsätta undergång på ett vis som är mycket närmare dansant än melankoliskt. Framför allt på det mardrömsfunkiga spåret Touchdown, som med ett maskineri till basgång och klättrande, glittrande syntar bjuder upp till domedagsdans.
”Let this be the time of the end / Standing between time and its end” sjunger John Maus i Pets och låter som Ian Curtis dränkt i reverb. I nämnda låt förklarar han även på ett rakare vis att ”Your pets are gonna die”. På samma sätt som han rör sig kring kontraster som 80-tal/renässansen och kommersiell pop/DIY-scenen, behandlar han alltså motsatserna abstrakt/konkret väldigt skickligt. Maus teorier kring syftet med pop och hur man undviker att vara en del av den samtidigt som man skapar just popmusik lyser igenom i den sällan tråkiga Screen Memories. Det svårt att definiera albumet som ”bara pop” och han lyckas därför, enligt sina egna teorier, hålla sig tillräckligt gränsöverskridande för att vara ständigt intressant – kanske har det med temat att göra. Hela albumet alstrar undergång och lär bli det ultimata soundtracket på avskedsfesten för mänskligheten.