Jon Hopkins
Flow Festival, 8/8 – 2014

Trots att klockan bara är halv tio på kvällen är Flow Festivals i särklass bästa scen, Black Tent, höljd i totalt dunkel. Med mörkläggande väggar och en inte alltför ljusinsipprande ingång, dessutom långt belägen från händelsernas epicentrum, får den svarta tältduken kvällen att kännas som natt; perfekta förutsättningar för den mestadels elektroniska musik som ska husera här. Paul Kalkbrenner går på om ett par timmar, men först ska Jon Hopkins leverera en spelning som når molnen.

Breathe This Air omsluter oss med sin eskapistiska atmosfär och vi äntrar med stigande intensitet Hopkins värld i takt med att bastrumman ökar takten på en ljudnivå som skulle göra James Holden avundsjuk. Bakom honom glider öde ökenlandskap sedda från helikoptervy förbi samtidigt som We Disappear växer fram ur sin föregångare likt en sömlös metamorfos. Hopkins står bakom sitt mixerbord, helt försjunken i musiken, och glider fjäderlätt med fingrarna över sina instrument. Hans långa armar producerar eleganta rörelser när han manipulerar det som kommer ut ur högtalarna genom att ledigt förflytta händerna från ratt till pad till platta till dator samtidigt som ett monstruöst beat byggs upp i högtalarna. Han styr aktivt det medvetna noise som likt knastriga radiosignaler effektfullt deformerar alla hans låtar och får dem att andas. Insides låter som världar som går sönder och planeter som krockar med varandra för att sedan söndersmulas till stoft. Vi är alla fullkomligt omslutna av det universum han byggt upp framför oss.

I Open Eye Signal släpper alla tyglar fullständigt i en åtta minuter lång känsloexplosion av eufoni och får publiken i det svarta tältet att vråla så pass att Hopkins med ett ödmjukt leende lyfter händerna över huvudet i en tacksam gest. Lasrarna flimrar i Collider till bilder av en flicka som handlöst kastar sig omkring i ett rus som suddar ut gränserna mellan klubb och verklighet. Ambientsidan som ger Hopkins musik sin organiska karaktär demonstreras i Light Through the Veins. Melodin går vagt att ana bakom den tunga mattan av bas, som om den befann sig i en parallell dimension och mjukt sipprade igenom till vår. I Vessel hackar han upp rytmen och leker med den på sin pad i en helt otrolig psykedelisk avslutning där färger och ljud vrids samman i en enda implosion av intryck. Att det hunnit mörkna ute när jag lämnar tältet känns på något sätt väldigt passande.