Jonas Lundqvist
by:Larm, 3/3 – 2018

Jonas Lundqvist spelar som en av lördagens första konserter i en av de lokaler som ganska snabbt når sin maxkapacitet. Det lilla utrymmet bidrar ytterligare till den intima känsla som råder genom hela spelningen. Det är kanske historiens äldsta spaning att beskriva Jonas Lundqvist som körig men jag kommer nu, som mitt skarpaste försök till kvalitetsjournalistik, att göra det igen: Jonas Lundqvist är otroligt körig. Det är också en man jag (med flera) känner en brinnande kärlek till. Står dessa två företeelser i relation till varandra? Nja. Egentligen inte. För när han väl spelar sina låtar så är han allt annat än körig, i bemärkelsen typ ”vara full med olika kändisar på sociala medier”. När han väl spelar sin musik gör han det med en stabilitet lika karaktäristisk som gränslösheten. Sett till senaste plattan Affärer gör sig låtarna rentav bättre live än inspelat. När han spelar Unni kan jag plötsligt inte ens minnas varför jag tyckte att det var albumets svagaste spår. Man litar på Jonas lika mycket som man inte har en jävla aning om vad som kan komma ur hans mun härnäst. Det känns emellertid oftast som att det existerar en fundamental ångest under all rappakalja han stapplar på varandra i mellansnacken. Eller kan en människa inte bara få vara lite skojfrisk ifred? Både ja och nej: det är ångestladdat och underhållande genomgående parallellt.

Konserten inleds med minianekdoten som ska bli den röda tråden genom spelningen: att Jonas hängde här med Hank von Helvete 2001 och ”undra vad Hank gör nu?”. Jag hade inte hört talas om Hank von Helvete och trodde därför genom hela spelningen att han sa Hank från helvetet, innan jag såg det korrekta namnet på Pelle Tamlehts Instagram. Det var inte ett slumpval av Instagram – Jonas följer nämligen upp von Helvete-snacket med en halvlång (fristående) utläggning om Nöjesguiden-Pelle, som står en bit bort. Bland annat informeras publiken om att han är ”en kändis”. William Cohen (ishi vu) välkomnas också upp på scen (”William, vad kul att du är här!”) något ögonblick och vi får veta att Cohen är ”ung och snygg”. Det är förstås – ni vet redan vad jag kommer säga – körigt. Men det känns rätt standard. Varför inte, liksom? När han dessutom artikulerar orden i låtarna på ett sätt som får det att kännas som om han skär ut varenda mening för första gången där och då, personligt formade utefter ens egna dystopiska tillvaro, så skulle han egentligen kunna komma undan med vad som helst däremellan (exempelvis de olika teorierna om ”rock’n’roll”, om ungas relation till rock’n’roll, om äldres relation till rock’n’roll, Jonas är proffs på rock’n’roll).

Hank von Helvete behandlas vid lite olika tillfällen, framför allt den återkommande frågan om vad Hank gör nu för tiden. Till slut ropar någon: ”han är tv-kock!”, varpå Jonas chockeras och sjunger ”he’s a sell out, he’s a sell out”, ackompanjerad av bandet. Den magra halvtimmen han har på scen är alldeles för kort – separationsångesten kickar in redan efter första kvarten. Redan då vet man att mötet kommer vara för kort. Bara Goda tider (som handlar om mig, liksom Unni av någon obegriplig anledning plötsligt handlade till punkt och pricka om mig) hade kunnat spelas två gånger till. Och det är en nykter blödighet, vilket gör känslan än mer omfattande: mot slutet droppas några kommentarer om att vi nu träffar folk innanför våra kroppar, till skillnad från senare, när vi kommer träffa folk utanför våra kroppar (på ett ungefär, diffust, jag tror att han ville säga att det var speciellt att alla inte hunnit bli aspackade ännu). Till sist hoppar han ner från scenen och marscherar bort genom publiken som delar sig i två. Väldigt bibliskt.