Sedan debutalbumet 2015 har karriären gått spikrakt uppåt för 22-åriga Julien Baker. Hon har öppnat för storfavoriter som Belle & Sebastian och Paramore. Det hon gör är välproducerat. Det är älskvärt. Det är känslosamt, genomgående sorgligt på ett emobetonat sätt. Och på textfronten är hyllningarna totalt befogade. Bakers förmåga att förmedla nattsvarta känslor i linje med hennes erfarenheter på ett relativt anspråkslöst och komprimerat sätt är på gränsen till att man skulle vilja ha plattan som novellsamling. Kanske är det däri den folkliga viben grundar sig: leveransen av mörker i ett anspråkslöst format.
Appointments och Turn Out the Lights är låtar som rent litterärt, i och med sin enkelhet, väldigt skickligt ramar in ett upplösningstillstånd. I allmänhet vittnar texterna om en person som vet allt om att befinna sig i gränslandet mellan rädsla och djärvhet: berättelser om vacklande relationer och missbruk samsas med sökandet efter identitet, relationen till Gud och ensamhet. Baker identifierar sig själv som kristen och homosexuell, en person som vet hur det känns att behöva kämpa.
Att språkligt lyckas kombinera minimalism med fördjupning är lika suggestivt som ovanligt. Men det blir i slutändan den musikaliska helheten som sätter käppar i hjulen för att vi verkligen ska uppnå den relation vi söker – och som i allra högsta grad finns i Bakers uppenbart sårbara men slagkraftiga person. För att starka texter ska bära, för att vi ska orka lyssna och bli omhändertagna av en annan människas ord behövs oftast inramning. Det kan vara i form av kontraster, ett musikaliskt ljus som kan ge mörkret den plats det förtjänar. Det kan vara i form av en röst som bär oss genom den bottenlösa smärtan och som är tillräckligt skarp, tillräckligt fylld med personlighet och nyans för att hela maskineriet inte ska falla platt.
Och stundtals vecklar Tennesseedottern ut bryggor mellan oss och henne. I Hurt Less, en låt om relationen till jaget och till andra under en depression (genialt), kombineras inledningsvis en viss lekfullhet i musiken med den laddade poesin. Det stegrar successivt utan att bli för mycket och vi kommer Baker nära utan att behöva kompromissa. En känsla som skvallrar om både talang och hårt arbete, men som tyvärr är begränsad under lyssningen i helhet. Förutsägbarhet måste inte nödvändigtvis vara en dealbreaker, inte alls, men när den uppstår i kombination med en stark men förhållandevis ordinär röst i en genre som i sig kräver viss krydda för att inte bli schablonartad, så har Julien Baker en bit kvar att gå. Och i ärlighetens namn är det till hennes fördel: en 22-årig människa som axlar hela den värld vi får uppmålad på sina axlar är inte klar med sökandet – varken efter jaget i sin andliga och kroppsliga bemärkelse, eller sin musikaliska identitet. Men hon är på god väg.