Jungle
Stockholm, 18/3 – 2015

Med syftet att låta musiken vara i fokus så var brittiska Jungle nästintill helt inkognito i början av karriären. Varken bilder eller namn på de inblandade tillkännagavs, det var musiken som lyssnaren skulle bedöma och inte allt därtill. Nu är identiteterna kända, men tanken om att det är musiken som ska få vara i fokus präglar fortfarande hur Jungle ser på sina liveshower – inte minst ikväll. Jungle med band känns mer som ett funkigt soundsystem än vad de känns som en liveakt, detta trots att allt faktiskt spelas live.

De två huvudfigurerna Tom McFarland och Josh Lloyd-Watson (även kända som J & T) agerar mer som bandledare än vad de agerar stjärnor. Bakom varsin synt och puffskyddad mikrofon står de brittiska herrarna och smetar på sina silkeslena röster ovanpå de slicka melodierna. Dansen, den överlåter de till publiken.

Jungle har tre riktigt stora singlar – The Heat, Time och Busy Earnin’ – som alla markerar kvällens höjdpunkter. Övriga spår växer ihop med varandra och känns som långsamma transportsträckor till de tidigare nämnda. Det blir aldrig riktigt så funkigt som man skulle kunna önska. Ljusshowen de har släpat med sig är över förväntan och överensstämmer väl med anonymitetskonceptet. Musiken sätts i fokus och Jungle själva blir som siluetter bakom den lyxiga produktionen. Det är en tämligen udda men än dock spännande approach till musik rotad i funk, som annars brukar vila på att ha lika mycket fest på scen som i publikhavet.

Mestadels låter Jungle som ett par musikhögskolestudenter som försöker ge liv åt The Avalanches-låtar. Även om publiken får golvet att gunga (ingen överdrift) så växer många låtar ihop och låter hela tiden väldigt likt det föregående spåret. Jungle behöver ytterligare en skiva, alternativt arrangera om vissa låtar så att de blir mer intressanta för att fokus inte helt ska ligga på hitsen. Ikväll känns Jungle mer som en anlagd djungel i en djurpark än vilda Amazonas, tyvärr.