Kasabian
Roskildefestivalen, 6/7 – 2014

Det har i år gått tio år sedan Kasabian släppte sitt självbetitlade debutalbum, sedan dess har de släppt ett antal album med sköna mellanrum och när de för en månad sedan gav ut sitt nya som fått titeln 48:13 är de kanske så aktiva de någonsin varit – de har till och med headlinat Glastonbury med ett gigantiskt G.

När det är dags för Kasabian att inta den största scenen, är det under en utav dagens hetaste timmar den sista dagen på årets Roskildefestival. På grund av värmen har jag valt att skippa den enorma klungan i mitten och lika bra är det. Efter att de äntrat med den nya och explosiva låten Bumblebee hör man sångaren Tom Meighan presentera sig som ”We are the mighty Kasabian” och hybrisfesten kan dra igång. När introt till Shoot the Runner är Black Skinhead från Mr. Kanye Wests senaste platta Yeezus, får de extra ljubel av publiken (läs: de få som fattat).

Den återkommande Miley Cyrus-tungan, skrevgreppandet och putläpparna tar Toms douchebag-aura till en ny nivå – det känns som att detta med nonchalans har varit lite av ett tema för årets headliners. Det förblir dock inget irritationsmoment då de tackar oss några gånger för mycket efter varje låt och hela tiden påpekar hur kul de har. Även med en setlist fylld av självklara låtar som Underdog, Days Are Forgotten och Vlad the Impaler och nya favoriter som Treat, Eez-eh och Stevie är publiken ändå inte i sitt esse. Sångaren och gitarristen Sergio Pizzorno uppmuntrar oss då med att säga att vi är fantastiska som har dansat oss igenom fyra dagar.

Backdroppen består av en skärm som vid vissa tillfällen suger ner oss i en batikblinkande ecstasytunnel, räknar ner minuterna till låtarnas slut eller består av vad som verkar som slumpmässiga ord. Exempelvis kan vi stå och försöka klura ut varför det står ”Maggot much” under Re-wired, ”Canister” under Stevie och tv-spelsfigurens namn ”Dhalsim” under Club Foot. Inte ens Google kunde hjälpa mig den här gången.

Under sista hälften av Fire, som är dedicerad åt Stevie Wonder, blir vi tillsagda att sätta oss ner för att sedan hoppa som vi aldrig hoppat förut, det är sagt och gjort och de sista sekunderna är de röjigaste av hela konserten. Eftersom just Stevie är nästa man på scen bestämmer Tom sig för att sjunga några rader utav I Just Called To Say I love You som resulterar i allsång – innan han släpper mikrofonen på marken och går ut från scenen. Douchebag eller inte så gör han det bra.