Apollo
Kedr Livanskiy
Roskilde, 7/7 – 2018
Publicerad: 9 juli 2018 av
Alice Dadgostar
Jag ska nu i drygt 300 ord försöka utveckla beskrivningen ”så jävla fet”. Det är på ett sätt en svår utmaning, helst vill man bara stapla olika superlativ på varandra. Liknande försök har gjorts av undertecknad ett par gånger innan: de hårresande två gånger på raken jag kände mig manad att hålla föredrag för Kablam på fjolårets PLX om vilket sinnessjukt set hon levererat. De cirka åtta gånger det har känts lämpligt att berätta liknande saker för Jessie Granqvist. Allra sämst gick det eventuellt på Cult Cosmic 2016: jag talade i gåtor om hennes storhet i en halvtimme. Hon nickade vänligt. Det är nog dessvärre bara en tidsfråga innan Smerz drabbas av närbesläktade utläggningar signerad en som verkligen måste förklara (med betoning på varje ord). Bara Catharina Stoltenbergs bicepsbetonade rörelser på scen går rakt in på Så jävla fet-listan. Samtal (monologer) man (jag) vill föra med uppspärrade ögon och maniska betoningar.
Genom hela konserten ser Kedr Livanskiy exalterat på oss som om det här är helt otroligt, som om hon vunnit ett oväntat pris. Hon dansar med oss som mina polare dansar till Whigfield en klassisk Saturday night och då jag tänker att prick alla andra kan dra åt helvete. Samtidigt är hon på intet sätt uppfylld av sig själv – snarare tvärtom. Uppfylld av omvärlden och var och en i sin publik (gles men dedikerad). Detta trots att ingenting av det här är otroligt i bemärkelsen svårt att tro: scenen tillhör Livanskiy. Det är en självklarhet.
-
Att technopop är på frammarsch är stort på många sätt – en möjlighet för de båda genrerna separat att visa på sin originalnaturs slagkraftighet. Ur nyanserna växer kärnan och det känns som ett genomgående tema för den ryska artisten som kombinerar sin svala röst med en synt ringlande mellan vemodig, om än grönskande overklighet och ett snabbare tempo. Liksom för Carla dal Forno, vars röst befinner sig på distans och låter svårfångad på de inspelade låtarna, bidrar liveformatet här nästan med motsatt effekt. De har starka röster som bär det annars stundtals svävande soundet raka vägen framåt. Och det är varken bättre eller sämre – det är ytterligare en nivå.
En nivå som i Livanskiys fall också präglas av de ryska texterna. Det skulle förstås vara oklart att påstå att själva innehållet i texterna (för den som inte kan språket och inte kollat upp på förhand) är bärande för intrycket men språk är ju som bekant så mycket mer än bara det som sägs. Ariadna, låten vars namn också gavs till fjolårets platta, är en sammanvävning av den karakteristiskt melankoliska tonen och en eftertänksamhet som generellt genomsyrar hela Livanskiys musikaliska existens. En eftertänksamhet hon lyckas utstråla sida vid sida med en sorts lycka det var länge sedan man upplevde både från publik och artist. Och det är så otroligt, jävla fett.
-
