Kendrick Lamar
Way Out West, 10/8 – 2018

Det första som möter publiken på Flamingoscenen ikväll är ett av de många sketchartade filmklipp som återkommer under spelningen, där Kendrick Lamar antar superhjälterollen Kung Fu-Kenny. Det är tydligt att han vill ha lättsam stämning, vilket är ett klokt val med tanke på att en arenapublik sällan är mogen för experimentella jazzutflykter eller konceptuella upplägg. Trots filmernas lätt pubertala humor är de lika stilsäkra som resten av inramningen – Kendrick står ensam mot bakgrunden av gigantiska videoprojektioner med bandmedlemmarna utträngda på scenkanterna.

På Roskilde för några år sedan var Kendrick inte riktigt van vid att hantera den här sortens publikhav. 2018 har det förändrats. Kendrick regisserar och eggar den stora publiken med fast hand. Hans scenspråk är nedtonat och värdigt, ändå lyckas han få publiken att sjunga Humble acapella för att sedan börja om låten med bakgrundsmusiken och publiken dundrandes hela vägen igenom.

Fokus ligger på senaste albumet DAMN., även om en betydande portion av setlisten hämtas från Good Kid, M.A.A.D City och To Pimp a Butterfly, samt en portion låtar från Black Panther-soundtracket. Musiken skapas genom en blandning av livemusiker och backingtracks, och ibland tar de sistnämnda över lite väl mycket – under inledningen till XXX går Kendrick bara runt i cirkel på scenen medan studioinspelningen av de första verserna ljuder genom högtalarna. Av vilken anledning och till vilken nytta kan man fråga sig.

För kvällens ändamål fungerar upplägget ändå väl på det stora hela. Kendricks auktoritet och utstrålning räcker långt, men framförallt är hans rappande tillräckligt briljant i sin egen rätt. Hans teknik och intensitet under låtar som DNA och M.A.A.D City är skoningslös. Spelningen blir nog ungefär som publiken förväntade sig, varken mer eller mindre. Men att uppfylla skyhöga förväntningar är inte fy skam, och även om formen är konventionell förblir Kendrick något utöver det vanliga.