Kevin Morby
Roskilde, 28/6 – 2017

Beslöjande toner från Nina Simones I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free rör sig över den betonggrå scenen. Själva spelningen har knappt börjat, men redan känns det som att vi har förflyttat oss från en blåsigt Roskilde till en glödande Texaskväll.

Den sagoberättande rösten från Flannery presenterar Kevin Morby tillsammans med hans liveband och inte långt därefter hörs de första dröjande trumslagen från City Music. Varje gång som den soliga gitarrslingan startar om ännu ett varv målas stämningen på med ytterligare ett lager färg. Vi stängs in i den amerikanska södern tillsammans med City Musics stegrande galenskap – publiken som anhängarna och Morby som vår passionerade kultledare. Han och bandet eggar upp oss åskådare till stadens musik och vansinne. Singeln böljar i vågor rent energimässigt och när en lugnare del är avklarad uppmanar Morby ”Let’s go downtown” för att på nytt ladda ur den energi som finns på scenen.

Trots den relativt lugna musik som Kevin Morby gjort känd för i sin solokarriär är spelningen på Roskilde ett vibrerande kraftfält. Andra låten i setet blir Crybaby och stillheten som inleder blir inte bestående. Den riffiga gitarren bygger sakta men säkert upp till en känslouttömning, och på samma sätt som Janis Joplin uppmanade till drygt ett halvt decennium tidigare ropar Morby ut till ingen särskild att ”Come on cry, cry, baby”. Publiken följer inte hans rekommendation rent bokstavligt utan väljer i stället att dansa ut sina sorger till de repetitiva tonerna. Sådana blir det fler av, och den stämningsfulla spelningen man förväntade sig har bytts ut mot en renhårig rockshow. Ramones-hyllningen 1234 följer strax efter och allsången till ”Joey, Johnny, Dee Dee, Tommy” hinner nästan kulminera innan den får ett abrupt slut tillsammans med det sista trumslaget.

Dragningskraften i Morbys show är de inslag av folk och blues som samexisterar med rocken. I nästa låt, Harlem River, står bluesen för det mesta av soundet och instrumenten är väl anpassade till den mystiska texten. Tillsammans med de ylande körljuden som slingrar sig runt de mjuka trummorna förs tankarna snabbt till Matt Corbys skönsjungande soul, men allteftersom låten pågår luras vi längre ut på outforskad mark. Gitarrerna svävar likt nymfer i luften, omöjliga att hålla fast eller greppa tag i. I stället för sakta mynna ut som i studioversionen bjuds vi på en stormande gitarruppvisning från Morby och Meg Duffy. Här tar den ena gitarrtonen vid innan den andra slutar och flätar sig in i den orkan som virvlar runt scenen.

Precis här, mitt i stormens öga, är Morby i sitt esse. Det märks både på honom och bandet att det är de malande gitarrtonerna som de vill åt. Bland dessa lever gruppen till sitt yttersta och därför blir inte de lugnare I Have Been to the Mountain eller Parade höjdpunkterna man hade förväntat sig. I stället tycks dessa bleka i jämförelse med de tidigare rockexplosionerna, även om de båda låtarna är exemplariskt utförda. Med de första känslouttömningarna färskt i minnet fortsätter konserten att leverera, men inte riktigt på samma besvärjande sätt som tidigare. När spelningens sista The Ballad of Arlo Jones ringer i högtalarna återfinns en liten del av den ursprungliga extasen, men utan någon riktig banger blir det svårt för Morby att bjuda på en lika hejdundrande final som inledningen. Spelningen saktar lätt energilöst ned och avslutas med ett tack, men likväl lämnar konserten kvar den varma känslan man bara får av riktigt excellenta gitarrsolon.