Kindness
Popaganda, 30/8 – 2014

Kindness är artistnamnet för Adam Bainbridge, det är hans soloprojekt där han korsar sin sovrumspop med funk och disco. Live hade det kunnat bli en sömnig historia, han hade kunnat stå där själv och stilla. Men det räcker med att se Bainbridge i fem sekunder för att förstå att det aldrig skulle kunna vara fallet. Nog för att han säkert är sömnig, han berättar att han knappt sovit på ett dygn då han flugit in från USA och frågar publiken om det är okej att han framför konserten liggandes på scen, men han kan helt enkelt inte låta fötterna stå stilla. Med sig har han ett stort band på uppåt tio personer som han alla låter ta plats och briljera och de tar fram de allra funkigaste aspekterna med Kindness musik.

Han själv besitter en karisma som får med sig publiken vart han vill. För det mesta dansar han runt på scenen och rör sig som om han gled runt på hjul, han börjar då och då spela på någon annans instrument, han tar sig ner till publiken och mellan låtarna skämtar han avslappnat. Trots att han inte direkt är en skönsångare så är han som gjord för att vara frontperson, jag kan lätt tänka mig honom stå på en scen inför tiotusentals människor, men han verkar trivas bättre i dunklet. Här på Popagandas lilla scen strax efter solnedgången får han med sig folket omedelbart, de har stått och trampat på First Aid Kit strax före och värmer nu upp inför huvudnumret Maggio och visst verkar de flesta sugna på att dansa redan från början, men jag tror ingen kunnat förvänta sig att bli så här överkörda.

Det finns inte en kvadratmeter på scenen som det inte händer något på, är det inte bandmedlemmar som springer runt så är det Bainbridge som smidigt dansar förbi. Genom luften flyger trumpinnar med jämna mellanrum, som någon av de engagerade trummisarna tappar i farten eller som Bainbridge kastar prick mot cymbalen som står lägligt till. Publiken dras med av spelglädjen som råder från scenen redan från de första låtarna, de lite mindre kända Doigsong och Cyan, innan en smått överraskande miniallsång kommer igång på Replacements-covern Swingin’ Party. Engagemanget från åskådarna eldar ytterligare upp bandet och Kindness klickar så pass med oss att han säger att han önskar att varje publik han hade var så här. Jag tror att han menar det.

Den på platta alldeles för korta Gee Up dras ut i några minuter extra och är utan tvekan det funkigaste som händer på årets Popaganda. På den följer ett Blood Orange-medley där utdrag från Time Will Tell, You’re Not Good Enough och It Is What It Is flyter samman till något som passar utmärkt in i Kindness konsert. Konsertens höjdpunkt blir sedan hans kändaste låt House, där han lutandes över publiken skanderar tillsammans med den: “I can’t give you all that you need, but I’ll give you all I can feel”. Det är helt enkelt stort.

Av allt som händer under konsertens 45 minuter, från att Bainbridge låter godispåsar regna över publiken till att han tar mobilen från någon som filmar i publiken och lägger den på scenen, är det när han kastar prick med trumpinnar mot cymbalen som drar ner de största jublen. Det händer två gånger. Två fullträffar.