Kink feat. Rachel Row
Roskilde, 29/6 – 2017

Den ständigt leende bulgaren har KiNK under de senaste åren varit ett återkommande inslag på Europas dansfestivaler. Efter ha erövrat och cementerat sin förstaplats på Resident Advisors livelista är det fler och fler som fått upp ögonen för hans nyskapande tagning på house. Det är något av en paradox, det där: house och techno är sällan ”live” i den bemärkelse en hoppats på. Olika typer av Ableton-setups (se Recondite förra året) eller en mer analog ansats som t.ex. Surgeon är visserligen alltid uppfriskande, men även de bleknar något jämfört med KiNK. En ansenlig mängd små syntar, diverse modulerande mackapärer och en spelglädje som inte liknar något annat.

När han står i regnet på Apollo halv tre på torsdagsnatten är det inför en inledningsvis ganska gles publik: gräset är uppstampat efter Nicolas Jaars tidigare urladdning och många verkar befinna sig framför Nas på Orange. Det verkar inte bekomma honom det minsta. Han tar ett steg runt sitt mixerbord och går fram till kanten beväpnad med en av sina små syntar. För varje tangent han trycker ner tycks det gå en elektrisk stöt genom hans kropp, oavsett om det är ett mjukt pianoackord eller en vilsekommen snare-trumma. Hans muskelspasmer illustrerar väl instrumentens funktion och ger publiken en större förståelse för hur processen går till. Melodierna är ofta inledningsvis jazziga, innan ett stadigt house-beat tar vid och får publiken att börja gunga likt en enda gemensam massa.

Det som imponerar mest på mig är hur hans knackande på syntarna ter sig slumpmässigt, vad för typ av ljud som produceras är inte lämnat till slumpen, men absolut skapat i stunden. Vid några tillfällen döljs han av den tjocka dimman från rökmaskinerna, och då låter han oss helt enkelt dansa till ett minimalt house-beat tills röken lagt sig och vi verkligen kan se vad han skapar. Det är fascinerande, men ibland kan hans måna framtoning gå för långt: hans ständiga skapande går ut över setets energi. I takt med gräset fylls efter Nas klivit av så sjunker intresset för hans artisteri, och han fokuserar istället på rytmiska tongångar. Vid något tillfälle spelar han en liveskapad låt som verkar vara hämtad ifrån någon av skivbolaget Innervisions ”Secret weapon”-samlingar: mysigt mörk 4/4-techno som får igång publikens energi rejält. Tyvärr låter han den inte sätta sig ordentligt, utan mixar istället ut den på tok för tidigt.

Tempot får sig ytterligare en törn dryga timmen in när Rachel Row kliver upp på scenen. Nu skapas både house och sången live, men frågan är om detta är vad spelningen verkligen behövde? Row har en sval röst som passar väl till den nu mjukare deep housen, men detta sker på bekostnad på all den energi som byggts upp. KiNK gör sitt bästa för att minska gränserna mellan sig själv och publiken, men när den fysiska distansen mellan oss två består av väl många meter är det svårt att verkligen nå fram. Förra året under Into the Valley lät han de längst fram i publiken hjälpa till knapptryckandet och skapandet, och något sådant finns det tyvärr inte möjlighet till. Det är synd, såklart. KiNK fyrar dock av sitt bredaste leende rakt in i regnet, och för en stund glömmer vi allt som har med trötta fötter och blöta kläder att göra.