Kite
Malmö, 10/10 – 2015

Det går bra nu. I våras släppte syntduon Kite sin sjätte EP i ordningen, och precis som för de fem föregående var mottagandet varmt. För ett par veckor sedan gjorde de fyra utsålda och bejublade spelningar på Cosmonova i Stockholm, där både gäster och ljus inte liknade något bandet tidigare visat upp. Spelningen i Malmö ikväll är i så fall mer normal: förutsättningarna gällande ljus och ljud är inte lika storslagna, och det är orättvist mot band och publik att jämföra kvällarna med varandra. Upplägget ikväll är heller inget nytt: Nicklas Stenemo sköter sången och lämnar majoriteten av knapptryckandet och reglagevridandet åt Christian Berg.

Vanlig klubbspelning eller inte, Kite sparar inte på krutet. Det hela känns minutiöst planerat på förhand, men liveframträdandet innehåller fortfarande tillräckligt med spontanitet och spelglädje så det känns aldrig för utstuderat. Som de snyggt projicerade bilderna på väggen bakom bandet eller de två pantrarna som sitter vid scenens ytterligheter, med inledningsvis glödande röda ögon. Ögon som sedan övergår till att, när rökmaskinerna jobbar som hårdast, skjuta knivskarp laser som klyver dimman och slår upp i taket. Med en bredare repertoar spelar det ofta mindre roll vilken basgång som mullrar ut över publiken, spår som Wishful Summer Night och Ways to Dance är alla regelrätta bangers vars allsångspotential realiseras till fullo.

Nyare material som pulserande True Colours och den mer orkestrala Nocturne verkar ha hunnit gå hem hos publiken, även om den senare tillhör ett av de få tillfällen som duon sänker tempot under kvällen. Visst: det är fortfarande monumentalt, melodierna slingrar sig runt den molande basen och bygger upp ljudväggar som stundtals känns oöverkomliga, men det är i de mer klubbigare elementen som Kite verkligen lyckas fånga essensen med sin musik. Det går också fråga sig ifall Stenemo verkligen behöver köra sin röst genom så många filter som under just Nocturne, när han låter den stå mer eller mindre orörd under resten av kvällen.

Men vad gör det, egentligen? Förutom dessa enstaka tillfällen när tempot tas ner och spelningen tappar lite anda, är det i övrigt full fart. I motljuset, där Stenemo sparkar hål i luften, nästan krampaktigt lyfter armarna mot det laserbeprydda taket och glider mellan sina syntar är det svårt att värja sig. Dance Again och Jonny Boy må vara poplåtar av absoluta toppklass, men de förmedlas med en sådan intensitet och frenesi att de mer framstår som etablissemangskritisk punk ämnad för barrikaderna och inte en klubbscen. I takt med att publiken skriker sig hes till de mer välbekanta melodierna skapas en kollektiv känsla av oövervinnerlighet och en mer primalt rotad dansglädje. Just där och då känns epitetet ”Sveriges bästa liveband” inte helt främmande.