Lana Del Rey
Bråvalla, 26/6 – 2014

Inför en generation som av äldre ofta påtvingas oangenäma attribut som ’nonchalanta’ och ’bortskämda’ står Lana Del Rey och tuggar tuggummi. Tänder en cigg, böjer sig ned och dricker ur vad som liknar en lattemugg med sugrör. Säger med ett avmätt leende att publiken är amazing (det är den). Sjunger ett par låtar. Säger med ett avmätt leende att publiken är amazing (den är alltså det). Går ned till raden längst fram och tar några i hand, blir nästan indragen i publiken av de mest hysteriska fansen. Går upp igen, vandrar runt på scen och låter bandet leda in henne i en annan hit. Sträcker ut micken och låter en enastående allsång eskalera. Säger med ett avmätt leende att publiken är amazing (håller med).

Diskussionen kring Lana Del Reys genuinitet – eller bristen på den – verkar bara eskalera för varje låt hon släpper. Men så här: det spelar liten roll om Lanas likgiltighet – inte till sina fans men till musiken hon framför, konserten hon är huvudpersonen i – är spelad eller inte. Trots gensvaret, avgudandet, och de välskrivna låtarna gör det i vilket fall att hennes uppträdande bleknar i konkurrensen på Bråvalla. De kvinnliga soloartisterna har imponerat stort under en annars rätt bredbent festivalhistoria och där Banks, M.I.A. och Foxes gjort sitt allra yttersta för att engagera blir Lana Del Reys spelning något tunn. Inga musikaliska jämförelser i övrigt, Lana har till exempel råd att vara lite avslagen, hennes musik tillåter det, men de ibland rätt underarbetade texterna hade behövt lite mer draghjälp.

Young And Beautiful, National Anthem och sångkapningarna från publiken i Video Games och Summertime Sadness är massiva och i de ögonblicken känns det som att man står och tittar på en sångerska för historieböckerna. Samtidigt vet Lana Del Rey mycket väl vad majoriteten kommer att minnas och ta till sitt hjärta från den här konserten. Att ta på sig en uppslängd coca cola-keps, se ut som en ikon och breda ut sin magnifika röst över fältet ser väldigt coolt ut, jag håller med. Men jag känner mig lite som ett spädbarn som ligger och tittar på ett barnvagnshänge. Det fångar min uppmärksamhet och tränar min förmåga att fixera blicken (Lana är ingen långdistanslöpare på scenen direkt) men det är en bra bit ifrån en kakafoni i intryck.