Inför att följa upp kritikerrosade Ultraviolence, som i sin tur följde upp storsäljande Born to Die, har Lana Del Rey haft allas ögon på sig. Slaviska fans som suger åt sig varje nyhet de får som om det vore vatten i öknen. Cyniska skeptiker som väntat ivrigt på en chans att en gång för alla antingen få kalla henne för en one-trick-pony, eller skratta åt henne när hon försöker förnya sitt uttryck. Men Lana verkar i lugn och ro ha haft blicken stadigt i horisonten och nya albumet Honeymoon är här bara lite drygt ett år efter att Ultraviolence slog ner. Hon hade tydliga idéer för nästa giv redan när hon spelat ut den senaste.
Och visst går det att säga att Lana förändras i snigelfart, som verkar vara den vanligaste invändningen mot henne. Hon har efter genombrottet gett ifrån sig ett 50-tal låtar där sound, struktur och tematik för det mesta varit snarlika. Men det ska också sägas att dessa låtar kommit på fyra album på fyra år (minialbumet Paradise inkluderat). Lana Del Rey släpper musik i en rasande fart, i takt med sina förebilder från vinyleran: Nina Simone, Dusty Springfield och far och dotter Frank och Nancy Sinatra för att nämna några. Och om man ser till vad som hänt under denna ändå korta tid så är det faktiskt massor. Det plastikopererade uttryck som fick en halv värld att skrika att hon var fake har tonat bort, och den väg som producenten Dan Auerbach (från The Black Keys) hjälpte henne in på med Ultraviolence är den hon fortsätter att vandra – en klassisk jazzdivas.
Honeymoon inleds med det sex minuter långa titelspåret, en låt så långsam att Lanas släpiga genombrottssingel Video Games framstår som power metal i sammanhanget. Samma låt var den första att släppas från det nya albumet och satte oro i många fans – hur sövande kan hon egentligen bli? Men i sin kontext på albumet framstår låten som långt ifrån självparodisk, den är i stället en prövning för att sålla bort de lyssnare som ändå inte bryr sig. Den stillastående takten toppas av en iskallt snygg melodi och text, och att inleda ett album så står i stark kontrast till hur andra popstjärnor med fart och fläkt inleder sina – likt Twin Peaks lugna intro står i stark kontrast till, säg, Ghostbusters.
Albumet är sedan visserligen överlag långsamt, antagligen hennes långsammaste hittills, men inte händelselöst. Låtar som Terrence Loves You och Salvatore fortsätter på den klassiskt skurna men uppdaterade vocal jazz-banan, medan den briljanta Music to Watch Boys To är mer omsvepande och modernt producerad. På några få låtar låter hon beats smyga sig in, likt hon blev känd för på Born to Die. High By the Beach är en sådan, den låt på nya albumet som skrevs sist, vilket kan ha sin enkla förklaring i att Lana behövde en hitsingel till den annars rätt okommersiella musiken. Redan på en av sina tidigaste hits Blue Jeans sa hon sig ha vuxit upp på hiphop, och att hon klär refrängen på High By the Beach i influenser av trapmusik borde väl egentligen inte förvåna någon, men det är hur som helst hennes mest explicit moderna låt någonsin.
Hur Lana sedan får göra-slut-låten till att blomma ut i “all i wanna do is get high by the beach” med ett leende på läpparna är ett tecken på hur hennes humoristiska självmedvetenhet syns mer än någonsin på det här albumet. En artist som byggt sin image på att sjunga om att vara hög, dricka hipsterölen Pabst Blue Ribbon i lyxiga villor och sin förkärlek för äldre män. Det kliar i fingrarna på dem som vill skriva kommentarer på Youtube om hur töntig hon är. Humorn syns sedan lite här och där på albumet, bland annat på den rasande snygga Salvatore där hon först sjunger om sin semesterromans och sedan mot slutet landar i att hon ändå är mer intresserad av att jobba på solbrännan och äta mjukglass än av honom.
Honeymoon är ett snyggt album som cementerar att alla som skrikit att Lana Del Rey är fake har fel. Den kanske starkaste utvecklingen ligger i hur hon lärt sig att lägga till små detaljer i melodierna som lyfter dem ännu några snäpp. Hon drar ut på orden och byter snabbt tonart och hon jazz-scatar lekande lätt, två tecken på hur mycket Lana utvecklats som sångerska, som om hon vore en av jazz/soul-stjärnorna på 40- eller 50-talet. Och på flera av låtarna lyckas hon lysa starkt, men andra delar av plattan känns tyvärr inte lika givna. Det 65 minuter långa albumet hade lätt kunnat göra sig av med den utdragna mittpunkten som är Art Deco och diktuppläsningen Burnt Norton, och på den avslutande Nina Simone-covern Don’t Let Me Be Misunderstood tar hon inte ut svängarna överhuvudtaget. Att låta den flyktromantiska Swan Song vara sist på albumet hade varit långt mer effektivt, där hon upprepar “Put your white tennis shoes on and follow me” i ett typiskt Lana-mantra som är lika delar kitschigt som drömskt romantiskt.
Albumets svagare delar drar ner helhetsupplevelsen och Honeymoon är knappast det starkaste hon gett ifrån sig i karriären, men det är ett styrkebesked i och med att det visar att Lana Del Rey har en tydlig vision om sitt artisteri. Hon visar att om hon vill inleda sitt nya album med till ytan en av sina mest sövande låtar, då gör hon det. Vill hon göra en trapinfluerad hit där hon skämtar om sin image, då gör hon det. Att hon har tänkt staka ut sin karriär som en sann jazzdiva blir bara tydligare, och hon är på god väg att göra det också.