Minns ni också första gången ni hörde Video Games? De flesta förälskade sig direkt, så även jag. Var det inte den fängslande Nancy Sinatra-rösten var det den vintagetvättade videon som gjorde att jag satt som klistrad. Sen kommer det som alltid, den obligatoriska objektifieringen när det kommer till kvinnliga artister. Läpparna hamnade i fokus, inte vilka ord som lämnade dem, snarare dess form. Men framgångarna sköljde över även den debatten i samma veva som hela internet träffades av Lana Del Rey-tsunamin. Det dröjde inte länge innan några hoppat på nästa våg, men det kom en andra tillströmning, den bredare massan. De som inte sett eller hört hennes omdiskuterade framträdande på SNL. Born To Die blev på så vis en vattendelare fylld med vackra fontäner och ett par magplask.
När Lana Del Rey nu ger ut sin andra fullängdare behöver hon ingen vidare presentation. Hon är en av vår tids stora stjärnor och hon vet om det.
Det krävs nästan att man måste borsta bort lite av all hajp som surrat för att kunna ta sig an Ultraviolence, hennes andra fullängdare. Precis som hon själv indikerar färgar hon himlen i mollackord den här gången. Tillsammans med Dan Auerbach från The Black Keys har hon skakat fram ett album som vandrar hand i hand med amerikansk bluesrock. Tydligare gitarrnummer möter släpande ljudbilder och en röst som halsat väldigt mycket whiskey. På sätt och vis har hon tonsatt ensamheten i en bar på Chateau Marmont och ögonblicket efter sex när du tänt ciggen, står invirad i lakanet, sippar rödvin och blickar ut mot horisonten.
Titlarna Brooklyn Baby, Fucked My Way Up to the Top och Money Power Glory är lika mycket ironi som geni. Tumblr-kidsen är redan i himlen när titlarna fungerar som ett Instagram-filter över musiken. Verklighetsflykten är ett faktum. Men det är inte bara en förvriden bild av verkligheten. Det är en bild allt mer lik den verklighet vi lever i.
Lana Del Rey visar upp ett bredare register när hennes hesa stämband läggs över ett dunkelt piano för att i nästa andetag tampas med ett par riviga gitarrackord. Fjolårets Young & Beautiful blev en utmärkt indikator på den betydligt mognare bild som nu visas upp. Det finns ingen tillbakablickande video eller hashtag-rader att luta sig mot. Ultraviolence är istället ett helgjutet album fyllt till bredden med hjärtkrossande powerballader. Temat svårmod tonsätts oerhört mäktigt i tolv nya låtar från Lana Del Rey.