Debaser Medis
Laura Marling
Stockholm, 20/5 – 2015
Publicerad: 22 maj 2015 av Filip Hiltmann
Den 25-åriga brittiskan Laura Marling har hittills gett ut hela fem album på sju år, ett imponerande antal med tanke på hennes ringa ålder. På årets släpp Short Movie har Marling fortsatt att utforska den ofta åtsidolagda 70-talsfolken på sitt eget särpräglade vis. Även om albumet enligt många inte riktigt levde upp till de skyhöga förväntningarna så är det de nya låtarna som visar sig vara kvällens ljuspunkter.
Ett par minuter efter utsatt tid kliver Marling upp på scen framför en öken-projektion som lika gärna skulle kunna vara en Windows-skärmsläckare. Den känns väldigt malplacerad med tanke på Marlings musik, som i alla fall inte får mig att tänka på en skärmsläckaröken. Redan på inledande Howl visar Marling upp sin skanderande skönsång framför en knäpptyst publik. Med texter som lika gärna skulle kunna vara utrivna dagboksblad så är det det enda rätta. Laura Marling är en artist som kräver största möjliga uppmärksamhet från början till slut.
Den smått religiösa upplevelsen som börjar när Howl växer ihop med lika vackra Walk Alone får tyvärr ett abrupt slut ett par låtar senare. En äldre man som antagligen precis har köpt en ny telefon envisas med att ta bilder från alla möjliga vinklar utan att ha en aning om hur man gör. I ett senare skede får även Marling själv en blixt upp i ansiktet något som resulterar i skratt, men även att hon tvingas börja om låten. Viss musik är inte helt anpassad till den nya tekniken, tyvärr.
Ackompanjerad av en stensäker fyrmannaorkester låter Marling ännu mer personlig, ännu mer i sitt esse, än inspelad på ett album. Albumets lite hårdare spår fungerar som perfekta brytpunkter från det stilla självutlämnande och blir slående framförda på Marlings Rickenbacker. Att kvällens bästa låt – ett soloframträdande om hennes kompis prostituerade mormor Daisy – inte ens fick plats på Short Movie säger en del om hennes otroliga låtskatt. Med lite tur kanske den får plats på nästa album. Oavsett längtar jag till dess, och till nästa gång jag får chansen att träda in i Laura Marlings värld igen.