Liss
by:Larm, 3/3 – 2016

Liss är historien om ”fyre drenger fra Aarhus” som innan de ens skrivit på ett skivkontrakt fick spinn av självaste hitmakaren Pharrell Williams. Sedan dess har fyrmannakonstellationen som på scen blir fem kunnat välja och vraka bland anbuden. Valet föll slutligen på eminenta XL Recordings, ett av Storbritanniens just nu främsta skivbolag, som går i frontlinjen för ny musik. Och mycket talar för att deras minst sagt sensuella R&B-pop kommer explodera.

Singlarna Try och Always är det enda som hittills slungats ut, men som redan skapat buzz. Något som märks på Internatsjonalen, en av festivalens mindre scener som är fylld till bredden. Det är så intimt att bandet går genom publiken från barens bakre del via mixerbordet ända fram till scenen. Och precis som på bandets editorial-vänliga pressbilder står de med vad som ser ut som stentvättade Levis-jeans upphämtade från närmaste second hand-butik och vita t-shirts. Det enda som egentligen knyter dem till hemlandet Danmark är sångarens Hummel-tröja. För det mesta osar internationellt, både scennärvaro och material, något som förklarar varför ett gäng ynglingar som egentligen borde höra hemma på fritidsgårdar nu pekas ut som framtiden. Jag kan inte historiken eller bakgrunden – men det gör mer eller mindre ingen – det finns inte ens ett pressmeddelande och det här är en av deras absolut första spelningar. Det är tydligt att de hoppat över ett par steg och aldrig ens försökt slå sig fram via danska motsvarigheter till Studiefrämjandet. Det här osar lite för mycket stjärnglans och attityd än vad ”musikskolor” och ”tävlingar” för med sig.

I musiken finns en vacker elegans, och i grund och botten rör det sig om sofistikerad pop med en jävla soulstämma, något som gör att okända låtar känns oerhört levande. Att bara två låtar finns tillgängliga borde skapa ett distanserat förhållande för publiken, men istället sugs vi in i deras eggande 80-tal. Lounge-vibbarna är enorma, men hamnar för den sakens skull aldrig i bakgrunden. Sångarens stämband, sexappeal och scennärvaro gör att det är svårt att slita sig. Och sällan har ett band presenterat och förpackat sig lika väl, för när sista ackordet tystnar omfamnar såväl journalister som fans ett band som trots tidiga framgångar tycks vara ovetande om sin egen potential. Vilket kanske är det finaste i det hela.