Little Dragon är tillbaka för att tala lite mer allvar. Den vitt spridda succén med förra Ritual Union följs av Janet Jackson- inspirerade Nabuma Rubberband. De låter dumpade och svikna ackompanjerat med minimalistisk trip-synthpop.
Albumet byggs upp av slagverk och jazz på rundgång som utebbar i det elektroniska. Synthen och ekot på öppningsspåret Mirror introducerar till en pyntad funkig high hat- dimma. Med hjälp av Göteborg Symfoniorkester kombineras snabba fiolstråkar med melankoliska synthslingor, något som kan höras på Pretty Girls som påminner om Robyns With Every Heartbeat. I Underbart pixlar in sig albumet i sin helhet som en flerskalig xylofon då Yuikmi Naganos raspiga stämma dominerar mäktigt som bara hon kan bemästra.
Det är helt enkelt skickligt. Little Dragon skapar med enkla medel och stilren produktion. Låtarna underbyggs av mörka skrovliga slingor och bildar tillsammans en huskontruktion. Lager för lager. Konstruktionen gör att låtarna isolerar albumet. De tillför sina respektive influenser, från funk till metalliska ballader som Cat Rider. Texterna är mer utelämnande än tidigare. Beskrivningarna kretsar kring den individuella känsloreflektion i andra människor vilket hörs i Mirror med texten ”You’re gonna make me put my fist through this mirror //I’m so sick and tired of lookin’ in this mirror //See how you’re makin’ me blue?”
Brustna hjärtan och splittrad neo soul blir mättande. Texterna är slipade men ljudet detsamma. Musiken blir delvis repeterande och ljudlandskapet rinner på så vis i samma fåra som en förlängning av tidigare verk. Det finns inga högre krav att ställa på kvalitén men det känns som potentialet till ett ytterligare lager har negligerats och ljudisoleringen på så vis blir lite tunnare.
Yuikimi och hennes gäng har lyckats välförtjänt bra på andra sidan av Atlanten. Vi kan nog även lägga vår tillit åt att de fortsätter leverera när bitarna faller i sin helhet på perfekt plats och skapar ett våningsbaserat popslott.