Lykke Li
Coachella, 10/4 – 2015

Det finns otroligt många sätt att inleda en konsert – vissa väljer en bombastisk entré, somliga smyger sig in försiktigt och andra har tänkt ett varv till. Lykke Li tillhör den tredje kategorin som låter musiken gå hand i hand med det visuella och glider elegant in till stråkar i vad som ser ut att vara ABBA:s kvarglömda klädblåsor från 70-talet. I själva verket är det troligen hämtat från Guccis senaste kollektion som hon just nu frontar.

Lykke Lis naturliga uttryck för konst, musik och mode skapar en dynamik få artister kan mäta sig med. Trots att hennes senaste fullängdare kom förra året känns Lykke Li mer relevant och aktuell än någonsin. Det handlar inte bara om en Gucci-kampanj, utsökta samarbeten med Romy Madley-Croft från The xx och Woodkid är just nu i ropet. Något som också vittnar om hennes storhet.

Det här är långt ifrån första gången jag ser Lykke Li, allt från storslagna framföranden på Roskilde och Way Out West till betydligt intimare miljöer har jag fått bekanta mig med. Men hennes närvaro har aldrig varit lika påtaglig som nu – allt från de självklara stegen in på scen, de pådrivande mellansnacken och hennes träffsäkra stämband som ger publiken orgasm efter orgasm. Många av de applåder som rivs ner hör till den utsökta Drake-covern Hold On, We’re Going Home, där stora delar av publiken hoppas på att Toronto-stjärnan ska smyga ut i mörkret, efter inledande I Never Learn och No Rest For the Wicked. Så blir inte fallet.

Lykke Li skulle kunnat ha haft allt från ASAP Rocky, Romy Madley-Croft och The Magician som gäster för att höja temperaturen ytterligare, som om ökenvärmen inte var tillräcklig. Gästspelen är nämligen ett vanligt och exceptionellt fenomen på en festival som Coachella, men Lykke Li bevisar att det inte krävs en feature för att skapa kvällens rubriker. På egen hand förtrollar hon den här kvällen där hennes rika flora av mäktiga powerballader möter mässande allsångshymner från hennes tre album. Trots att ljudbilderna skiljer sig avsevärt varvas Get Some snyggt med låtar som Just Like a Dream från hennes senaste och betydligt mörkare alster. På pappret skulle det se en aning spretigt ur när hennes ynka 50 minuter porträtteras, men i verkligheten byggs ett nytt universum upp. Ljudbilderna blir minimalistiska och enkla, precis som scenshowen som låtit sig inspirerats av London-trion The xx förkärlek för sparsamhet. I korthet är den här spelningen som ett drama regisserad av Jamie xx med Lykke Li i huvudrollen.