M.I.A.
Bråvalla, 26/6 – 2014

Midnatt. Vid Bråvallas näst största scen väntar nästan 10 000 frusna besökare. Solen är för länge sedan borta, fyllan hos många börjar skaka om koncentrationsmöjligheterna och Banks har strax innan stått för kvällens överlägset proffsigaste framträdande. Förutsättningarna för Mathangi ”Maya” Arulpragasam är långt ifrån optimala – men som hon tar över och äger den här festivalen.

Att M.I.A. är betydligt äldre än många av de artister hon konkurrerar med om utrymme på festivalaffischer är svårt att föreställa sig. Precis som så många gånger förr när hon äntrar en skandinavisk festivalscen är hon uppumpad av en energi värdig en övertänd artist som just nyligen fått sitt genombrott. M.I.A. delar namn med ett kaliforniskt hardcoreband som under 80-talet slog sig framt med vildsinta singlar. De har i efterhand kallats ett av de mest förbisedda punkbanden från sin era. Den här kvällen är 2000-talets version precis lika hänsynslös.

Hon framför en version av Bamboo Banga som är så stenhård och attitydstinn att man fullkomligt tappar andan. Sådan är M.I.A.s musik: så full med kraft att man inte riktigt vet om man ska mosha aggressivt, dansa euforiskt eller glida bakåt och avnjuta attacken från tryggt avstånd.

Under flera låtar står hon stadigt vid kravallstaketet och sjunger tillsammans med sina fans. Under de avslutande låtarna beordrar hon istället vakterna att släppa upp tjejer på scen. Och en gång till, när hon inte är nöjd med den restriktivitet som blir svaret. Men aldrig, som det så ofta kan bli när musiker pysslar med annat än musik, blir det ofokuserat.

M.I.A. lyckas med konststycket att ändå inkludera hela sin publik, trots att det under den sista kvarten pågår ett privat party på Luna. Matangi-låtarna (Y.A.L.A! Bring the Noize!) funkar precis lika bra som de äldre klassikerna och när Paper Planes kommer – en av de allra bästa stora poplåtarna från de senaste tio åren – har M.I.A. redan vunnit. Hennes spelning på Bråvalla saktar ned något när hon blir överpolitisk och refererar till Edward Snowden och Julian Assange men resterande tid är en rusig defilering från start till mål. M.I.A.s musik drivs inte sällan av en märkbar missnöjdhet men hennes konserter forsar framåt genom den kärleksfulla symbios som uppstår när hon löser upp avstånd mellan artist och fan.