Major Lazer
Roskildefestivalen, 5/7 -2014

”I’m pretty sure Diplo does nothing here.” Citatet är från en YouTube-användare som kommenterar ett numera borttaget klipp där Major Lazer och Amber Coffman framför Get Free live på Jimmy Fallon. Diplo står likt så många andra DJ:s lite nonchalant bakom sina rattar och skruvar lite, till synes och förmodligen helt utan effekt. När det tre år senare är dags för honom att agera headliner på Roskilde gör han det med en helt annan approach till liveframträdande.

Strax efter klockan ett på natten fylls Orange Stage av vad som enklast beskrivs som en cirkus. Lätt- och glitterklädda dansare torrjuckar frenetiskt in absurdum, Diplo ger sig ut i publiken i en uppblåsbar plastbubbla Wayne Coyne-style när han inte står topless bakom DJ-båset och de epileptiska lasrarna blixtrar oupphörligen och skär nästan hål på näthinnan. (Minst) fyra oerhört irriterande hypemän vrålar ut plattityder och bryter av låtar mitt i för att stundom kommendera publiken att klä av sig, stundom utan syfte och antagligen bara för att jävlas. Till detta dunkar en övertänd, kaosartad och ständigt växlande men ack så snarlik mix av house, hardstyle och brostep ihop med långt ifrån klockrena remixer av exempelvis I Like To Move It och Drop It Like It’s Hot, vilket bidrar till att ge spelningen en aura av DJ-set.

De egna låtarna är remixade till bristningsgränsen för att passa in i det orimligt höga tempot där egentligen bara Flux Pavillion-samarbetet Jah No Partial samt Original Don gör sig rättvisa. Pon de Floor förkortas till en knapp minut; kan det möjligen vara så att det var ex-kollaboratören Switch (han lämnade Major Lazer 2011) som låg bakom det fantastiska beat som till och med Beyoncé förälskat sig i och att Diplo är lite avis? Nåväl, om producenter som Burial jobbar enligt konceptet ”less is more” plockar Major Lazer fram varenda artilleritrapp i sin vapenarsenal och släpper lös det helt utan begränsningar i 120 %.

Är man sugen på att festa utan att skämmas så har Major Lazer medicinen. Det är precis vad den ansenliga massan som samlats framför Orange Stage är. Folk kastar omkring glowsticks, dansar, hoppar, slår och sparkar åt alla håll i fullständig eufori. Roskildepubliken tröttnar aldrig på ytterligare ett drop, följer de skrikiga hypesnubbarnas minsta vink, tar av sig tröjor och kastar dem, bildar cirklar där de springer runt runt, crowdsurfar enligt Diplos direktiv en dansk från ena sidan av publikhavet till den andra under TNGHT:s omöjligt tunga Higher Ground och tröttnar inte en sekund under de nästan två timmar som Major Lazer högljutt driver sin tes från scenen. Som passiv betraktare får man inte ut mycket, men kopplar man bort sina skamkänslor, släpper kontrollen över sin kropp och bara ger sig hän åt det infernaliska dunket kan det vara en utomvärldslig upplevelse.