Marlon Williams
Roskilde, 6/7 – 2018

I festivalmått mätt är speltiden 13.00 sällan lika med succé. Många har fullt upp med att brusa dagens första Resorb och vakna till innan kvällsspelningarna. Tio minuter innan nyzeeländska singer-songwritern Marlon Williams ska inta scenen är det därför nästintill helt tomt i det eventuellt alldeles för stora Avalon-tältet. Minuterna tickar och när draperierna dras upp är publikhavet lagom glest men fyllt ut till kanten. Vid 27-åringens första gitarrackord fylls tältet av applåder från en publik med betydligt högre snittålder. Kanske är det inte så konstigt, Williams musik är en ny tagning på 50- och 60-talets folk, rock och bluegrass. Skulle Buddy Holly och Alex Turner få ett väldig sorgset barn skulle det låta (och se ut!) som Marlon Williams.

Efter uppbrottet med tidigare flickvännen tillika musikern Aldous Harding kom den uppenbart breakup-drabbade skivan Make Way for Love i februari i år. En oerhört känslosam Marlon Williams lyckas där få lyssnarens hjärta nästintill lika krossat som hans eget. Med albumet (och känslorna) färska är det också där dagens setlist har sin grund. Efter bara någon minut på scenen har han bevisat för oss att den röst som är så oerhört vacker på inspelning når en helt ny nivå live. Just där finns hans starkaste kort – den storslagna, djupa rösten. Med den behövs ingenting tillgjort för att skapa en “show”. Flera gånger ger den mig rysningar över hela kroppen och många gånger bryter publiken ut i applåder av dess förmåga att ensamt få det voluminösa tältet att vibrera.

När låtvalen är av det känsligare slaget speglas det i hans ögon. I senaste albumets mest ångestfyllda låt I Didn’t Make a Plan mässar han med hämndlysten blick: “Didn’t make a plan / To break your heart / But it was the sweetest thing / I’ve ever done”. Att låtarna skrivits under eller i kölvattnet av ett breakup märks så väl att det slår an strängar i alla som varit igenom liknande.

I halvtid av konserten lättar han på sorgen och ångesten för att riva av betydligt mer dansanta låtar, såsom rockabillyinfluerade Party Boy, Vampire Again och två covers signerade Billy Fury och Barry Gibb. Någonstans här blir det dock påtagligt vad bandet bakom Williams är för gäng – tre äldre country-män med långt hår och överdimensionerade bältesspännen som märkbart gillar smöriga gitarrsolon. Duktiga musiker, absolut, men när ljuset riktas mot dem känns det nästintill pinsamt. Då får jag tillåta mig att blunda, det låter trots allt oerhört bra.

Marlon Williams, ständigt ute efter att krossa även ditt hjärta, låter sedan konsertens sista del göra just det. Med “This is a song I wrote together with my ex girlfriend” presenterar han Nobody Gets What They Want Anymore och sjunger där symboliskt nog även Aldous Hardings verser. Det gör ont när han följer upp den med den smärtsamt ledsna Love Is a Terrible Thing och en svindlande vacker version av folksången When I Was a Young Girl. Williams blottar känslorna utanpå kroppen och lyckas få alla som vill lyssna till detsamma. Med hans röst i första rummet och det onödigt gubbiga bandet längst bak är han som allra bäst. Så lämnar han oss, med gåshud på kroppen och minnesbilder av tidigare romanser.