Mastodon
Roskilde, 2/7 – 2015

Precis innan Mastodon går på scenen presenteras de som ”världens bästa liveband”, ett påstående som är svårt att skriva under på. Det är däremot möjligt att de är ett av metalvärldens bästa studiomusiker, och kanske är det just studiomusiker som behövs för att styra upp alla ljudproblem som hemsöker Roskildes Arena-tält likt en grötighetens ande. Vid ett tillfälle så blir en ljudtekniker handgripligen utsläpad på scenen av Brendt Hinds, som tar tag i hans arm och ställer honom vid sina förstärkare för att fixa till sina gitarrsolon, som frustrerande nog förvandlas till grumliga bakgrundstoner. Han lyckas inte, och Brent försvinner själv in bakom sina stärkare under större delen av Crystal Skull i ett desperat försök att rodda fram ett bättre ljud. Samtidigt ser resten av bandet lite frågande ut och undrar vart han tagit vägen. Så förstörs en bra låt av små distraktioner.

Deras ambitioner att förbättra ljudbilden är dock hedervärd. Mastodons detaljrika metal står och faller med produktionen, nyanserna i soundet måste komma fram för att det ska bli bra på allvar. Men när de ändå inte lyckas att få till ljudet ordentligt så känns det som att inget blivit vunnet, särskilt inte för ett band som egentligen är ganska introvert: de lever på sitt sound, inte sin karisma. Brent är minst av alla en publikfriande scenpersonlighet, han står oftast helt still och ser ut som om han lider av svår migrän under hela spelningen. Den enda bandmedlemmen som på allvar gör små ansatser till att vara karismatisk är basisten Troy Sanders, och Bran Dailors spektakulära trumspel är en uppvisning för sig.

Men ibland lyckas de onekligen justera fram både bra ljud och framträdanden. Höjdpunkten är en grym version av instrumentala Bladecatcher, där allting för några minuter inte bara låter fantastiskt, utan bandet verkar också ha riktigt roligt på scen för första gången. Då undgås också problemet med bandets sångröster. På skiva är deras mångfald en styrka, på scen känns det ofta svajigt, som om de olika rösterna inte sitter ihop på rätt sätt, något som inte hjälps av hur horribelt sången ligger i mixen. De är också i högsta grad beroende på dagsform, och Brents nasala röst påminner idag mer om The Muppet Show än Ozzy Ozbourne. Men det är ändå förlåtligt när bandet spelar sina instrument på ett skrupelfritt sätt.

Allt som allt så är det trevligt att bjudas på solida framföranden av Blood and Thunder, Ember City och Megalodon, och bandet gör verkligen sitt bästa trots de trista begränsningarna i ljudkvalitet. Men när spelningen krockar med andra fantastiska akter som Florence + The Machine och Perfume Genius så är det svårt att inte lämna spelningen med en känsla av att ha valt fel.