Det finns få band som har jobbat i lika mycket motvind som MGMT. När de slog igenom med Time to Pretend och Kids hade de redan gått vidare mot en mer psykedelisk musikinriktning, vilket blev tydligt på den schizofrena debutskivan Oracular Spectacular. De blev kända för musik de inte längre identifierade sig med. Detta ledde till att deras nyvunna fans i sin tur inte identiferade sig med MGMT:s psykedeliska sidor och att de som gillar psykedelisk musik avfärdade MGMT som simpel synthpop.
På Congratulations lämnade de definitivt synthpopen bakom sig med ett album som innehöll allt från catchiga poplåtar till 12 minuters-stycken. Men med deras självtitlade tredje album i handen vill jag ändå påstå att Congratulations är hundra gånger mer lättillgängligt än MGMT. Det första spåret Alien Days tycks vid första lyssningen vara en psykedelisk smörja utan substans – men efter flertalet lyssningar börjar en välutformad poplåt leta sig fram genom ytan. Detta är något som är ganska talande för hela albumet.
På I Love You Too, Death och Astro-Mancy experimenterar gruppen med elektronisk musik – vilket bidrar till de mest intressanta ögonblicken på albumet. Deras lust att experimentera för tankarna till The Flaming Lips, ett band som de rent musikaliskt delar ganska mycket med nu för tiden. Likt Flaming Lips kan de också göra kul musik, vilket visar sig på Your Life is a Lie och Plenty of Girls in the Sea.
Medan andra halvan är progressiv känns stundtals den första stillastående och fantasilös. Inte minst på Introspection och Cool Song No. 2 – låtar som känns för enkla att skriva för MGMT vid det här laget. Det hela grundar sig kanske i en slags identitetskris för gruppen – de tycks fortfarande inte ha hittat sin egna stil. Det sista spåret, An Orphan of Fortune, är dock bland det bästa gruppen gjort och är förhoppningsvis en vägvisare för framtiden.
MGMT gör inte längre någon sommarvänlig synthpop – på gott och ont. Många av Kids-lyssnarna vet nog inte ens om att gruppen har släppt två album efter Oracular Spectacular – precis som många som bör tycka om MGMT inte har orkat lyssnat på deras två senaste album för de tror det är tanklös synthpop. Det är en slags paradox MGMT har skapat för sig själva. Allt de kan göra är att fortsätta göra bra musik i en förhoppning om att en dag få vara kända för musiken de skapar nu – och inte den de skapade för nästan 10 år sedan.