Nobelberget
MGMT
Stockholm, 6/12 – 2018
Publicerad: 7 december 2018 av
Klas Mattsson
”Tjena!”
Andrew VanWyngarden i MGMT börjar spelningen med att spexa med sina nyvunna kunskaper i svenska. Publikflörteriet fortsätter sedan genom att inleda spelningen med The Youth från deras första skiva. Det bjuds sedan på något av en hitkavalkad, där Time to Pretend framförs redan som tredje spår. Det har gått över tio år sedan gruppen släppte indieorkanen Oracular Spectacular och gruppen måste fortsatt förhålla sig till den skivan – jag hör någon bredvid mig muttra om att det blir en tråkig spelning om de ska bränna allt krut direkt.
Lyckligtvis för MGMT:s skull har de snarare börjat anamma Oracular Spectaculars popularitet, än motarbeta den. På deras tredje, självbetitlade album från 2013 kändes det som att de fortsatte sin kamp för att distansera sig från debuten, men årets Little Dark Age lät i stället som ett nytt påbörjat kapitel. Och det märks faktiskt på scen – det känns inte plikttroget och krampaktigt när de dammar av Electric Feel eller Weekend Wars, utan snarare som att de faktiskt tycker det är kul. Det märks också på vilka skivor som är mest representerade under kvällen: 7 från senaste, 6 från debuten, 2 från Congratulations och 0 (!) från MGMT. Den enda gången det känns forcerat är på Kids, som både bandet och publiken verkar vilja slippa – det blir inte bättre av att de mitt i låten trycker in ett technoparti på två minuter som gör att sista refrängen låter malplacerad och förvirrad.
-
Som bäst är MGMT när de får sväva iväg ett tag – på 12-minutersgiganten Siberian Breaks snuddar de vid storverk, speciellt på outrot där de lägger till nya melankoliska gitarrslingor. På kvällens höjdpunkt Me and Michael verkar både bandet och publiken ha som roligast, speciellt när de drar ut på låten för att improvisera fram textrader som sedan blir till allsång.
Men efter att de går av till antiklimaxet Kids tappar de spelningen som de hade i sina händer. Låten följs av lite loungemusik medan VanWyngarden mumlar något om pyramiderna i Egypten, för att sedan gå av scenen med bakgrundsbelysningen kvar. Publiken är inte nöjd! Eller ja, ungefär en tredjedel verkar vara det, och publikhavet glesas ut ganska ordentligt. Det som följer kan nästan liknas vid ett socialt experiment. Bandet väntar i ungefär 7-8 minuter med att gå ut på scenen igen – ungefär lagom till det att publiken börjat ge upp tanken på fler låtar. Energin har gått ur lokalen, och det blir inte bättre av att de sedan drar igång ett extremt sömnigt extranummer, med balladen When You’re Small först ut. Här är det öppet mål för Your Life Is a Lie, men de rundar istället av med den habila parentesen TSLAMP. Hela grejen känns nästan arrogant.
MGMT är som bäst när de trivs i sig själva och har roligt på scenen – som när de vevar igång publiken till Me and Michael eller när de sjunger hittepå-låtar om polotröjor. På Nobelbergets näst sista spelning någonsin är de stundtals fantastiska. Synd att de inte riktigt kan ro det i hamn.