MØ
Popaganda, 29/8 – 2015

Det absolut häftigaste med MØ är hennes råa energi — hon förkroppsligar en frispråkig tonårsrebell och en stark, självsäker varelse i ett. Hon framför suggestiva texter men är aldrig något annat än ett subjekt, hon lyckas förändra och vända upp och ner på låtar som hon redan i produktionen satt sin stämpel på men totalt gör sina egna live. Hon jobbar aldrig med klyschor utan känner av publiken och vad de behöver utan att följa ett inövat schema. Men först och främst jobbar hon med den där energin — energin i rösten, rörelserna och samspelet med bandet.

Just samspelet med bandet är otroligt tight, hur de tillsammans betonar styrkorna i musiken. Under Walk This Way framhävs elgitarren som på skiva är knappt framträdande och ger hela setet en hårdare kant, en estetik som möjligtvis skvallrar om ett nytt musikaliskt spår för MØ. Hiten Glass visar upp sig från sin bästa sida med höga trummor, Waste of Time får om möjligt ännu tyngre bas. Rent generellt kan det sägas att hon verkar jobba sig upp mot ett annorlunda sound och röra sig mot att sluta förlita sig på maskiner. Det märks när hon spelar New Year’s Eve, en låt hon släppte en dag innan nyårsafton förra året, någonting som inspelat låter som en Lana Del Rey-cover men som hon äger helt själv live. Live förvandlar hon den till en mäktig, stormig ballad som skulle få Lana avundsjuk. Hon har ett brett röstregister som skulle kunna framhävas oftare, så som i New Year’s Eve eller inledande The Sea.

Den egentligen enda märkliga stunden under konserten är när hon spelar sin collab med Elliphant, One More, och sjunger över Elliphants röst. Det är något som hon skulle kunnat få med för att göra spelningen ännu lite snyggare, ha äkta röster bakom sig, inte bara under One More utan under alla låtar där det inte bara är hennes eget rösteko som backar upp hennes röst. I övrigt varvar hon låtar på ett perfekt sätt, blandar högt och lågt. När hon känner av att publiken är segstartad, så som den ofta är på Popaganda, glider hon under en av de tidiga låtarna ner bland de på första raden utan att göra en grej av det. Hon skakar om våra förväntningar när hon mitt i setet säger att de ska spela en collab hon gjort med Major Lazer och börjar spela deras cover på Frank Oceans Lost istället för den förmodade Lean On. Den kommer så klart till slut, ett väntat avslut men med en oväntad twist. Under slutnumret bevisar MØ återigen att hon kan förändra ett musikstycke som hon varit med och skapat och göra det till sitt eget trots att någon annans hand varit på det. Totalt äga det, på samma sätt som hon äger textrader som ”My desire is ravaging in me” för att visa på hur kvinnor kan känna och lusta öppet och offentligt, använda sin energi för att äga sig själv, sin kropp och sin offentliga person.