Apollo
Nicolas Jaar
Roskilde, 29/6 – 2017
Publicerad: 30 juni 2017 av
David Winsnes
Jag har sett några makalösa konserter med Nicolas Jaar de senaste åren: spelningar där han ensam på scen fått åskådare att vingla baklänges av basen, gig där han haft band med blås som gjort honom sällskap, och förhäxande framträdanden med hans och Dave Harringtons projekt Darkside. Som musiker har han alltid känts rastlös i sitt skapande: utöver nämnda livekonstellationer har han släppt experimentell musik via sin etikett Other People, framfört en fem timmar lång improvisationskonsert på MoMa och skapat både officiella och alternativa sundtrack till filmer i Guldpalmsvinnaren Dheepan och den armeniska filmen The Color of Pomegranates från 1969. Det är helt enkelt svårt att förutse 90 minuter med Jaar och det är det här en danssugen publik som peakar halv ett på natten har att förhålla sig till.
Föga förvånande bryr sig Nicolas Jaar noll och intet om vad som förväntas av en spelning på den här scenen vid den här tiden på den här festivalen. Han hänger länge kvar i ett direkt beat och låter så småningom monotonin rinna över i vad som närmast kan liknas vid en anti-spelning. Inledningen av det fragmentariska ambientstycket The Three Sides of Audrey and Why She’s All Alone Now tar vid efter ett tag och ytterligare minuter senare har Jaar frustat ur sig ett stycke sågverkstechno som är lika rytmiskt som det är massivt och högljutt. Tänk dig att någon pluggat in en gräsklippare i högtalarna och utifrån det täta oljudet navigerat sig fram till till syre för ett dansfrö.
-
Jaar har en förvånansvärt stor publik till en början, men den krymper i takt med att han får sin vävda synbild att kännas allt mer som en mardröm. Andra stannar och klänger sig fast i det ständiga drivet – som att desperat hålla fast i repet med en hand när du åker vattenskidor bakom en båt. I både Three Sides of Nazareth från fjolårets Sirens och det klassiska huvudnumret Space Is Only Noise If You Can See ger han till sist alla tid att andas. Han greppar mikrofonen, sjunger med sin mörka röst och skickar ut sina raka, primitiva beats över en i flera avseenden galen camping.
Festar du med Nicolas Jaar är det på hans premisser och när han väl höjer tempot finns det hittills ingen på festivalen som når upp till hans groove. När han sänker tempot och höjer bruset finns det ingen på festivalen som har lika mycket makt över sitt eget uttryck. Symbiosen mellan honom och publiken känns stundtals sadomasochistisk, men det är också det som gör hans nattliga uppenbarelse så fascinerande och i slutändan förlösande.
-
