Nils Frahm
Roskilde, 4/7 – 2015

Roskildes mest ödmjuka stjärna heter Nils Frahm. Tysken ser mycket liten ut på scen, där han omger sig med ett vanligt och ett elektroniskt piano, en flygel, en analog synth och en trummaskin som tillsammans med ytterligare elektroniska apparater bildar torn runt honom. Det skapar en lucka så man ser hans rygg men omringar honom i övrigt. På Facebook har han strax innan postat en bild på alla sina reselådor till utrustningen och skämtsamt liknat det vid hans motsvarighet till EDM-generationens USB-stickor.

Frahm verkar aldrig vilja välja den enkla vägen – vare sig det handlar om att göra en låt genom trumljudet från en toalettborste eller att spela med en filt över pianot för att det ska låta så tyst som möjligt – men hans materiella visioner tar sällan fokus från de häpnadsväckande melodierna i musiken. Han sitter och står, spelar på ett instrument, spelar på två, flyger fram och tillbaka; verkar resonera som så att ingen hand någonsin får vara tillgänglig. Ständigt upptagen, ingenting loopas. De enda gångerna han vänder sig mot publiken är för att om och om igen tacka för de stora applåder han river ned.

Vanligtvis spelar Frahm inför välklädda människor i stora konsertsalar, men i Danmark hamnar han i en situation där ljud från Nicki Minaj hotar att tränga in i tältet och genomsnittsåskådaren har bar överkropp med kepsen bak och fram. Det tvingar fram en annorlunda sida hos honom. I sin introduktion till konserten efter ett första subtilt pianostycke berättar han att han tvingats kasta om sin traditionella låtlista litet och styr i kväll istället sitt set mot mer kraftfull elektronisk musik. Han ber nästan om ursäkt, säger att det inte fanns mycket till alternativ, och börjar bemästra sitt instrumentfort med en oerhörd intensitet.

Det är förstås annorlunda att se Nils Frahm på Roskilde jämfört med att sitta längst upp i Göteborgs operahus under Way Out West och granska hans snabba rörelser. Men de senaste turnéerna har fokus trots allt legat på 2013 års stora genombrott, Spaces, där han blandar traditionell klassisk pianomusik med mäktigt pulserande beats. Därifrån hämtar vi också de tre höjdpunkter som just nu gör Nils Frahm till en helt oemotståndlig liveakt: Says (med ett kosmos till arrangemang som virvlar runt likt ett asplöv), Hammers (där Frahm mumlar fram ”nahnahnah”, vilket faktiskt skakar om hela den annars instrumentala konserten) och More (med en makalöst vacker stegring i dynamik mot slutet). När basen börjar mullra fram i den förstnämnda ser den okonventionella kompositören ut som att han leker med en musikalisk eld ur kontroll.

Ändå tappar han aldrig bort sig och inte ens på den livligaste av Roskildes alla kvällar det här året känns han för ett ögonblick malplacerad. Publiken ger honom den tystnad han behöver i de mer stilla delarna och den värld som exploderar i pophits och remixer strax bortanför får på inga villkor tillstånd att tränga in under tältpinnarna. Ödmjuk som få, men inte för ett ögonblick undergiven inför omständigheterna.