No Suits in Miami – pop med emorötterna i behåll

Det finns någonting så okonstlat vackert med att våga visa upp sitt musikaliska ursprung med stolthet. För att kunna passa in i den stora smeten av pop är det mer än ofta som band skrapar bort det ruffiga från sin yta och polerar den så väl att bakgrunden bara lämnas som en skugga. Ett band som befunnit sig i utveckling under de senaste två åren är Lundaborna i No Suits in Miami, men i stället för att lämna sitt emo-förflutna bakom sig har de lyckats beblanda den med all pop som funnits omkring dem och skapat någonting slående och unikt. Singeln Plain Sight som släpptes tidigare i vår är en perfekt balans mellan nostalgi och utmaning, mellan svenskt och internationellt, och mellan melodi och energi. Ett succérecept, helt enkelt.

Under bandets senaste Göteborgsspelning mötte vi upp dem för att diskutera nya influenser och gamla favoriter, stämningen i Skånes musikliv och bandets drivkraftiga DIY-anda.

Känner ni att ni har utvecklats sedan ni släppte EP:n förra året?

Olle: Ja, jag tycker väl vi har utvecklats. Jag tror framför allt det är för att vi inte bara spelar så snabbt och högt som vi kan, som det var innan.

Erik: Det är inte samma punkkänsla som EP:n hade. När alla låtar hade capo på fjärde bandet.

Olle: Det är väl för att vi upptäckte mer lågmäld musik.

Okej! Som vad, till exempel?

Olle: Alvvays… De kanske inte är så lågmälda, men det är mer lågmält än vad vi lyssnade på innan.

Michelle: Men lite Hater också.

Erik: Ganska mycket Turnover.

Michelle: Ja, åt det hållet. Mer drömmigt än vad vi jobbat med innan.

Erik: Sen är det en stor grej att vi är ganska mycket mer avslappnade nu än förut.

Hannes: Det är en avslappnad approach, men ändå organiserat. Om man får säga så.

Olle: Det har nog blivit så för att vi blev trötta på att spela snabbt. Det blev jobbigt när man repade. När man spelar lite långsammare kan man bara stå och gunga lite.

Jag tänkte ganska direkt på The Radio Dept. när jag hörde Plain Sight första gången. Men Hater är ju inte jättelångt ifrån er soundmässigt. Känner ni att ni blir påverkade mycket av er omgivning? Både The Radio Dept. och Hater är ju från Skåne.

Olle: Jag tror att det är mer av en slump! Jag upptäckte The Radio Dept. i höstas tror jag, och Hater upptäckte jag när de släppte sitt album i början av förra året. Så det är nog bara en slump att vi gillar det soundet.

Michelle: Sedan blir det väl kanske att man påverkas av det lite också. Hater har ju spelat i närheten av oss några gånger, och det är väl lättare att gå och kolla på saker när det är nära. Då blir man ofta ganska inspirerad av framträdanden och sätt att skriva musik på. Det är inget aktivt, utan det har mest kommit naturligt.

Erik: Sedan så på det spåret så blir det ganska internationellt också, vi har ju Köpenhamn ganska nära, till exempel. Så vi saknar inte direkt ställen att gå och kolla på musik på.

Hur bildades ni?

Olle: Jag och Michelle har gått i samma klass hela grundskolan, så vi har känt varandra sedan vi var typ sex år. Och Erik började i trean, så vi tre startade ett band, men vi hade ingen basist. Så hade vi ingen basist, men jag spelade innebandy med Hannes. Han kunde inte spela bas, men…

Hannes: Innebandy och bas, det är ju rätt lika ändå. Vi hade en musikdröm att vi tillsammans skulle ha en slagkraftig duo. Sen så fick jag den här möjligheten och jag tog den.

Hur kom ni i kontakt med danska emo-skivbolaget Dasein? Som har släppt EP:n och Plain Sight på kassett.

Olle: Han anordnade en spelning i februari i Köpenhamn där Mystery Language spelade, och då frågade han om vi ville vara förband. Och det var ju roligt. Efter vi hade spelat så frågade han om han fick släppa det.

Michelle: Anledningen till att han hade frågat var för att Mystery Language hade snackat om oss. Vi hade haft lite kontakt med Stockholm Straight Edge, så det var via den vägen. Mest en slump.

Erik: En trevlig slump.

Men om ni har Turnover som inspiration och ligger på ett emoskivbolag, har ni någon relation till den scenen då?

Olle: När vi startade ville jag att vi skulle låta som Sunny Day Real Estate och alla de här 90’s midwestern emo-banden. Det var det enda jag lyssnade på för några år sedan.

Michelle: Vi har ju lyssnat väldigt mycket på sådana band, så det var påverkat oss ganska mycket även om vi inte tänker på det så ofta.

Erik: Vi ligger också på skivbolaget Repulsiv, så Dasein släpper bara kassetterna.

Kan ni berätta lite om omslaget till EP:n?

Olle: Vi spelade in hemma hos Atle Nilsson som gjorde den EP:n.

Erik: Från bandet Ceremoni, värt att tillägga.

Olle: Vi var och spelade in sång, och när vi gick ut så var det en katt där.

Hannes: En jättemysig katt.

Erik: Hon är känd som Elsa, Smålandskatten.

Olle: En lokalkändis. Men det visste vi faktiskt inte, så satt vi och försökte komma på ett omslag och så visade jag bilden så tyckte alla att det var en bra idé.

Senaste spelningarna har ni spelat med Göteborgsbandet No Kiss, känner ni varandra sedan innan eller är det bara samarbete?

Erik: Vi kom i kontakt med dem genom en spelning här i Göteborg förra året. Så snackade vi ihop sedan och för några veckor sedan hade vi en spelning i Lund med dem.

Olle: Det har varit jätteroligt att spela med dem.

Hannes: Vi kommer bra överens, även utanför scenen och så.

Olle: Och de gör bra musik. Kul att få spela med bra band.

Finns det några band som ni verkligen skulle vilja spela med?

Olle: Alvvays.

[alla svarar instämmande]

Olle: Det hade varit drömlikt.

Michelle: Jag hade velat vara förband till Tigers Jaw.

Olle: Det hade varit coolt att vara förband till The Cure, men det hade blivit lite kulturkrock när vi spelar 20 minuter och de spelar i tre timmar.

Erik: Möjligtvis en viss åldersskillnad också.

Olle: Men Alvvays hade nog varit det bästa.

Hur upplever ni Lund och Malmös musikliv idag? Är det svårt att locka folk till spelningar eller kommer folk oavsett?

Olle: Det kan vara både och. Det handlar mycket om vad som händer annars i staden och att Lund ligger så nära Malmö. Om man har en konsert i Lund så är det kanske fem andra konserter i Malmö. Både Lund och Malmö har väldigt bra konsertscener. Men det kan vara det här med öl också.

Ja, när ni styr spelningar på drogfria Hemgården, till exempel. Är det en utmaning att få folk att komma dit?

Michelle: Det kan verkligen vara det. Speciellt när man spelar på en helg och folk vill dra vidare och inte pallar. Folk kommer om det finns något att dricka, men det är väldigt skönt att ha ett ställe att spela på där det inte finns alkohol runt omkring, för då kan yngre personer komma och då slipper man hela dräggkulturen och så. Det är ganska skönt att komma undan den ibland.

Erik: Man märker verkligen skillnad på vart man får dricka och inte dricka. Vi spelade på Grand och så var det jättemycket folk. Och det är ju jättekul att få spela där, men det är verkligen en kontrast till Hemgården, för där är det mycket mer avslappnat.

Vad är ert bästa minne som band hittills?

Michelle: Jag har en bra upplevelse, men den har ingenting med bandet att göra. Det var bara roligt.

Hannes: Göteborgsresan?

Michelle: Ja, det var när vi såg en grävling i Göteborg. Vi var ute och gick i Mölndal och så kom det en grävling springandes över vägen. Det var riktigt sjukt. Det är min bästa upplevelse.

Olle: Det var väldigt bra.

Michelle: Topp tio livsmoment.

Olle: Det var väldigt coolt när Plain Sight var klar, för jag blev väldigt väldigt nöjd med den. Nästan bättre än vad jag trodde att den skulle bli.

Erik: Det var väldigt kul för at vi spelade in den själva också, med Olle bakom mixerbordet.

Michelle: Den blev också väldigt väl mottagen. Att den blev tillagd i den här Spotifys Fresh Finds-spellistan. Det var jättehäftigt.

Erik: Att Per Sinding-Larsen lade till den i sin spellista var väldigt coolt.

Hannes: Jag har en lite nostalgisk känsla för första gången… Nu kanske inte nostalgisk är rätt ord, men första gången när vi skulle göra vår första singel. Det känns som en start på någonting.

Erik: Det är jättehärligt att ha den känslan av att utvecklas och att grejer sätts i rullning. Typ som med singeln.

Olle: Jag har jättemånga bra minnen. Man har träffat så många roliga personer när vi har spelat ute på olika ställen.

Erik: Till exempel No Kiss.

Olle: Ja, de hade vi aldrig träffat om vi inte hade spelat i band.

Vad är planen för er i framtiden? Är det fullängdare? Att turnera världen?

Olle: Vi har börjat planera fullängdare, men vi ska bara skriva lite fler låtar. Jag vågar inte säga när den kommer, men förhoppningsvis någon gång inom snar framtid. Det hade varit jättekul att åka ut och spela mer.

Michelle: Jag hade velat åka ut på en sådan riktig turné. Spela i roliga ställen. Typ Örebro. Umeå. Nacka.

Hannes: Konstiga nattklubbar runt om Europa. Det är nog drömmen.

Michelle: Ja, jag vill jättegärna spela i Tyskland! I Berlin.

Olle: Eller Laholm.

Erik: Det är turnéstopp nummer ett. Och sen Örebro.