Noel Gallagher’s High Flying Birds
Stockholm, 2/7 – 2015

Det är årets varmaste dag hittills och Stockholm bjuder på nästintill tropisk hetta när den forne Oasis-mannen Noel Gallagher och hans högt flygande fåglar ska spela på Gröna Lund. Till skillnad från brodern Liam, vars Beady Eye redan gått i graven, har Noel lyckats få ihop ett band som faktiskt känns som ett band, och inte bara en Oasis-avart. Mycket av det beror på Noels känsla för låtskriveri som turligt nog inte har lämnat honom än. Trots detta är det än dock Oasis-låtarna som ger störst gensvar hos publiken denna kväll – och jag kan inte tänka mig annat än att det är så varje kväll.

Att Noel fortfarande har kvar sin kaxiga attityd är ett faktum. Det går nästan inte en vecka utan att det dyker upp en artikel på NME om något han har sagt eller gjort. Tyvärr återspeglar sig den inte på scen, det är mestadels rätt lojt. Trots detta verkar han än dock vara på ganska bra humör. Konstigt vore det väl annars med tanke på det fina vädret.

Låtmaterialet är som sagt en salig blandning av Oasis och material från hans egna skivor. Låtar som på skiva låter rätt trötta blir betydligt bättre live, mycket tack vara den ikväll helt gråklädda blåstrion som ger många spår ytterligare en dimension. Sen var det Oasislåtarna. Kvällen till ära bjuds vi på hela sex stycken, varav alla förutom den i sammanhanget lite mer obskyra Digsy’s Diner besvaras med jubel av publiken. Den annars Liam-sjungna Whatever tas till och med emot så väl att publiken fortsätter att sjunga refrängen långt efter att låten har slutat. Trots att det låter mäkta bröligt så får det en ändå att lyfta på smilgroparna. Toppen av brölighet nås dock vid ett annat tillfälle då stora delar av publiken börjar skrika ”Djurgården! Djurgården!”. Nog för att vi faktiskt befinner oss på Djurgården, men det var väl knappast det som menades. Huruvida Noel hörde detta hyss eller inte uppfattade jag inte, oavsett såg han ganska oförstående ut.

Trots att många låtar är välskrivna och bra så låter mycket likt, och i spelningens slutskede tappar Noel fokus och lojheten på scen tar över. Det måste vara svårt för en artist som är så kopplad till sitt förflutna att gå vidare, men när allt kommer omkring tycker jag ändå att han har lyckats. Med två eller tre skivor till i bagaget ser jag ingenting som kan stoppa Noel ifrån att lägga Oasis bakom sig och bara spela eget. Om han inte försonas med sin broder förstås, vilket nog de allra flesta på plats skulle föredra. Hade samma spelning gjorts på typ Annexet eller någon annan mindre sexig inomhuslokal tror jag att detta hade floppat rejält, men på Gröna Lund ikväll fanns det bara en attraktion värd att uppleva och det var Noel Gallagher och hans högt flygande fåglar.