Oathbreaker
Roskilde, 29/6 – 2017

Det kan gå lite hur som helst när Roskilde sätter intrycksfulla men för allmänheten okända metalakter på den intima Pavilion-scenen. Det gick hyfsat för ett kämpande Deafheaven för två år sedan, medan Vattnet Viskar (ett amerikanskt black metal-band som likt kollegorna Alcest så småningom gjorde en helomvändning och nu tyvärr producerar gnällig numetal) kapitaliserade på möjligheten och bländade en hop nya fans. Det är som när jag tipsade om den här kvällens Oathbreaker-spelning här på sidan: det är tydligt att Roskildes okonventionela metalbokningar har chansen att presentera sig för en publik som i första hand är där för de större namnen (Anthrax, High on Fire, till och med Foo Fighters), men deras syn på vad en konsert kan vara skiljer sig inte sällan från besökarnas förhoppning om rent röj.

Aldrig blir det så tydligt som just på Oathbreaker. Belgarnas molotov kombinerar deras rasande instrumentation, sångerskan Caros uppseendeväckande skiftningar mellan skrik och dova klagosång och ambienta passager som kastar lyssnaren mellan extremer. Publiken har inget problem att köpa den första delen i den menyn, men verkar likställa den mer meditativa delen av upplevelsen med en ice bucket challenge under brinnande mosh season. Efter att den förhäxande dubbeln 10:56 och Second Son of R. från förra årets Rheia (med på vår årslista för övrigt) slagit ner väljer någon i bara farten att regissera fram en circle pit inför nästa låt – som inleds av ett utdraget intro och mynnar ut i ett opassande crescendo. Till slut flyger en rad övertaggade kroppar in i varandra till musik som påminner om en ångestfylld begravningshymn.

Oathbreaker avverkar främst material från sina två senaste album och gör det med flaggan i topp. När de släpper ut sina urtunga melodier är vistelsen precis så fysisk som man kunnat önska, men däremellan grusas deras manus för timmen sönder av åskådarnas annorlunda förväntningar. Kvintetten på scen dundrar ändå vidare genom sitt storartade nihilistiska material, och vissa av Caro Tanghes skrik känns extra passande. ”There’s a starving beast inside my chest / Playing with me until he’s bored”, skakar hon ur sig i Being Able to Feel Nothing samtidigt som en strid ström människor passerar, stannar till, head bangar, stegar vidare ut mot kvällen.