John Dwyer låter sig aldrig hållas i ett fast grepp. När vi tror vi har något sånär koll på vad han sysslar med byter han skepnad, genom kontinuerliga namnbyten – OCS som blev Oh Sees som blev Thee Oh Sees är nu ett drygt årtionde senare OCS igen – och inte minst i uttryck. Den tidiga akustiska lo-fi-perioden skenade iväg till garagerock och har de senaste åren lagt sig i psykedelisk krautrock. Kärt barn har många namn och mångfacetterade kreatörer har inga gränser. Det må låta som ett Facebookcitat ens carpe diem-moster postar, men kanske måste man blicka bakåt för att komma framåt. Dwyer har, tillsammans med den evigt återkommande Brigid Dawson, kastat psyksyntar och gitarriffs åt sidan för ett album som är mer chamber folk á Chelsea Girl–Nico än garage.
Memory of a Cut Off Head är Dwyers tjugonde album under någon av alla Oh Sees-varianter. Med en så hög produktivitet, i snitt ett per år som verksam, borde Dwyer ha hunnit dra fram de flesta av sina ess i rockärmen, men icke – här finns en instrumentpalett som tidigare legat orörd. Flöjter, stråkar och cembali förgyller albumet och bygger ett ljudlandskap som känns välbekant men spännande. Slutresultatet blir intimt och lågmält, men aldrig introvert. Som direktslussat från ett psykedeliskt 60-tal för OCS tankarna till band som Love, men med en återkommande underton av något mörkare än den mysiga folkrock de först ger sken av. ”And the tyrants had their party while the people fell to pieces” sjunger Dawson och Dwyer i titelspåret. Samma mörka ådra tar musikaliskt fäste i den helt instrumentala The Baron Sleeps and Dreams, där ett där en charmant saxofon- och stråkensemble snabbt ändras till två minuter av synt-noise som tar priset för albumets mest kontrastfulla inslag.
John Dwyers främsta kort är Brigid Dawson, som står för majoriteten av sången med sin stundtals viskande röst. Starkast lyser hon i sina soloinslag – i ”Everytime I close my eyes I see you”-kärleksförklaringen The Fool och stökstråksbaserade Time Turner bevisar hon att albumet är minst lika mycket hennes som Dwyers. Tillsammans i duetter verkar de två i en sagolik symbios, som i albumets mest lägereldskompatibla Neighbour to None, där 20 år av samarbete hörs i prestigelösheten, eller den starkt Space Oddity-inspirerade The Chopping Block.
Att backa tillbaka till ursprungsnamnet gav egentligen inte Dwyer mer än inspiration till att tona ned krafturladdningen som var Thee Oh Sees/Oh Sees och titta åt det akustiska hållet – det här är något helt annat än vad OCS var 2005. Men vem förväntade sig annat av John Dwyer än att Memory of a Cut Off Head på något sätt skulle vara annorlunda? Kanske är det de enda röda trådarna i hans karriär: tacksamma samarbeten med Brigid Dawson och pånyttfödelser.