Open’er Festival 2016

På ett flygfält utanför polska staden Gdynia anordnas Open’er Festival. Med mer än tio år på nacken är det en av Polens absolut största festivaler, med scener som har gästats av giganter som Rihanna, Coldplay och Björk. Även i år syns stora namn högst upp på festivalaffischerna: Red Hot Chili Peppers, Florence + The Machine, Tame Impala, LCD Soundsystem.

Kalaset inleds med att betalningssystemet, tillhandahållet av MasterCard, slutar fungera. Föga problematiskt för dem som har möjlighet att betala med kort, men för oss influgna kontantanvändare blir resultatet en sju timmar lång fasta. När volontärkåren äntligen fått ordning på chip och datorprogram firar vi med enorma veganska hamburgare från Krowarzywa för 20 polska złoty. 42 kronor, det vill säga – maten blir inte särskilt mycket dyrare än så, oavsett om man väljer att äta falafel, polska minipiråger eller meterlånga baguetthalvor dränkta i smält ost. Festivalområdet består av fem scener och ett flertal så kallade ”cities” där man hittar affärer, food trucks, öltält och dansgolv. Den som känner sig extra ofräsch kan till och med få en manikyr eller klippa håret.

Under onsdagen ger Florence + The Machine en fantastisk spelning som är lika delar dansfest och revolt. Med prideflagga i hand står Florence Welch barfota framför en jublande publik som uppenbarligen inte delar Polens konservativt katolska syn på kärlek, homosexualitet och glitter. Scenen är sedan innan uppvärmd av The Last Shadow Puppets, som än en gång bevisar att det i hela universum inte finns ett enda höftparti med lika mycket makt som Alex Turners. Spelar gör också Tame Impala, Mac DeMarco och PJ Harvey, vilket resulterar i ett väldigt springande mellan huvudscenen Orange och den lite mindre Alter Stage.

Efter att ha tillbringat tre nätter i ett kartongtält på Best Kept Secret har vi valt att denna gång bo på hostel. Det går alldeles utmärkt: från Gdynia går det hela tiden gratis bussar till festivalområdet och med rätt köteknik är det till och med möjligt att få sittplats. Campingen föräras med en visit våra storstadsfasoner till trots och konstateras vara smutsig, blöt och till synes tråkig.

Torsdag betyder Foals, Red Hot Chili Peppers och Caribou. De som klarar av de  konstanta moshpitsen framför Anthony Kiedis och Flea får uppleva ren och skär rockglädje, mycket tack vare publikens vilda entusiasm. Var och varannan festivalbesökare går runt i Red Hot Chili Peppers-merch och det är inte alls osannolikt att ett tusental dagsbesökare är där enbart för att få sjunga med i Otherside och Can’t Stop. Vid midnatt spelar M83. Det blir hetsigt och platt, men visst är det mäktigt att dansa till Midnight City under en stjärnklar himmel.

Det blir fredag. Vid det här laget har vi börjat förstå att ölen serveras av världens långsammaste bartenders, oavsett om man köper Heineken eller Desperados. Köerna är ofta orimligt långa men för det mesta vägs detta upp av det låga priset: 50cl kostar ynka 17 kronor. Kurt Vile spelar, det hade kunnat vara bättre; Sigur Rós spelar, det hade sannolikt inte kunnat vara bättre; LCD Soundsystem spelar, det är jättebra. Desperata elektronikanvändare trampar på generatorkopplade cyklar för att ladda sina telefoner. På bajamajorna är allt toapapper slut. Framför Red Bulls DJ-bås är det fjortisfest varje dag från klockan 20:30. Vi konkurrerar med några sjuttonåringar i snapbacks om att vara de mest hängivna besökarna.

Väderleksrapporten har lovat regn mest hela tiden, men det är först under lördagen som vädret blir dåligt på riktigt, med stormbyar och skyfall. The 1975 tvingas flytta fram sin spelning, ponchoförsäljaren utanför festivalområdet går med miljonvinst och varenda utrymme försett med tak är fyllt till bredden. Några väljer till och med att ta skydd under en bil som står parkerad en bit in på området. I en före detta flyghangar går vi på Silent Disco, dansar till The Cure och Rihanna, tar av oss hörlurarna och förundras över det tysta spektakel som pågår framför våra ögon. Vi ser, med blandade känslor, Pharrell Williams, missar Grimes, står hänförda under avslutningsfyrverkerierna och låter sedan Kygo studsa oss mellan natthimmel och lervälling tills vi inte längre känner våra ben. Det är ett värdigt avslut.