Ought
Roskilde, 2/7 – 2015

Likt sina landsmän Viet Cong rör sig kanadensarna i Ought i gränslandet mellan mer klassisk (om det nu finns någon sådan?) postpunk och en typ av art rock som är mer utmanande. Inledande Pleasant Heart är ett utmärkt exempel på det: riffet är öronbedövande intensivt och när sångaren och frontmannen Tim Darcy vrålar ”hah!” är det med en annan energi och självsäkerhet än exempelvis The War on Drugs under gårdagen. Att han kvällen till ära ser ut och för sig som en kombination av Joseph Gordon-Lewitt i Brick från 2005 och Alex Turner kanske två år senare passar alldeles utmärkt till vad som händer på scen. Kvartetten visar upp en kaxig självsäkerhet, pojkaktig men med en mycket saklig aura. Med finurliga leenden som ibland nästan övergår till glädjefyllda spontanskratt är de absolut medvetna hur de presenterar sin musik och gör således ingen hemlighet av hur bra de faktiskt tycker de själva låter. Det blir också omedelbart väldigt tydligt att bandet inte har någon anledning att behöva ursäkta sig.

Efter drygt halva första låten tas tempot ner, applåderna från den lilla men stadigt växande publiken dundrar in men bandet står lyckliga och oberörda samtidigt som de utnyttjar publiksorlet och låter det blandas med rundgången från instrumenten för att skapa ett massivt brus. De låter musiken växa och tar mer tid på sig än på skiva, men när låtens signumriff väl återvänder med full styrka är det med sådan frenesi och intensitet att håren på armar och nacke står rakt ut. Möjligen är det den rätt mäktiga uppladdning inför spelningen (St. Vincent, Foxygen och Perfume Genius stod för kvällsunderhållningen innan Ought tar plats vid midnatt) men där och då känns det inte som bandet kan göra några misstag överhuvudtaget. När låten till slut dör ut vänder jag mig mot mina vänner och reaktionerna där är likartade med O-formade ansiktsuttryck och fraser som ”kan de sluta vara så jävla bra?” yttras från flera håll.

Det fortsätter på liknande vis spelningen igenom, där materialet givetvis domineras av förra årets fantastiska More Than Any Other Day och stund efter stund tappar jag andan när bandet dekonstruerar sina låtar till intet, för att sedan bygga upp dem igen. De går en fin balansgång mellan kaos och briljans; det finns stunder då de separata beståndsdelarna – byggstenarna – inte verkar passa varandra alls, men i slutändan får de ihop det i alla fall. De på förhand uppsatta ramarna för vad spelningen skulle kunna vara vidgas hela tiden. Istället för att följa Lego-manualen kring hur musik som denna ska göras knäcker Ought bitarna, limmar ihop dem och slutresultatet blir inte en (visserligen häftig) lastbil utan istället en kombinerad banbrytande rymdraket/ubåts-kombo.

Habit är tillsammans med The Weather Song och avslutande Gemini tre spår som får sig liknande behandling, och arbetet är minutiöst och ingenting lämnas åt slumpen. I den första ger hela publiken de otroligt allsångsvänliga partierna en extra tyngd (”And when you get it / get it in your bloodstream” är nästan utomjordisk i sin mäktighet) när torra strupar trotsar dammet och sjunger med. Inte för att det behövs egentligen. Sången från scen är felfri och bandet är en fröjd att titta på, samspelta och energifyllda. Förutom ett lite sömnigare parti, som kan jämföras med att under en intensiv klubbkväll sätta sig i soffgruppen och pusta ut en sekund innan man ger dansgolvet en sista vända, är spelningen bland det mäktigaste jag skådat på en festivalscen någonsin. Att vi inte får höra bandet sjunga om hur de älskar att välja mellan olika mjölktyper i Today More Than Any Other Day är en förvånande bortprioritering och möjligen något av en besvikelse, men i kontexten är det fel att prata om vad som spelningen saknade istället för vad som den faktiskt hade. En längre speltid hade visserligen varit fantastiskt: när dimman lägger sig står vi alla och önskar mer mer mer. Faktum är dock att Ought kommer såpass nära en perfekt spelning att det inte vore rimligt att försöka ändra på någonting alls, egentligen.