Hur definierar man något som inte har en gräns? Något som är fullständigt obundet av konventionella strukturer och normer för hur musik bör låta? Ja, hur definierar man egentligen ett band som Palm? Kvartetten har sedan debuten år 2015 skapat oförutsägbar experimentell rockmusik som kombinerat Radiohead-aktig uppfinningsrikedom med konstrock à la Women och sprudlande, Animal Collective-lika samples. Förra årets kaotiska och kritikerrosade EP Shadow Expert gav bandet sina största framgångar dittills, och utgjorde definitivt ett steg i ledet att höja temperaturen inför den nya fullängdaren Rock Island.
Faktum är att Shadow Expert framstår som förvånansvärt strukturerad i jämförelse med Rock Island. Nyckelorden här är i jämförelse. Låtarna på Shadow Expert var långt från konventionella – mathrockiga staccatoriff i all ära – men låtar som Walkie Talkie gav ändå en känsla av relativ kontroll, åtminstone med Palm-mått mätt. På Rock Island tycks dock bandet släppa det mesta av vad struktur heter, och resultatet blir, som väntat, helt off the wall. Singlarna Pearly och Dog Milk gav en försmak på vad som komma skulle – båda låtarna är cocktails av innovativt modifierade gitarrljud, samples och taktarter som tycks komma från en helt annan planet.
En av albumets höjdpunkter heter Forced Hand, och passar rätt väl in på den ovanstående beskrivningen. Eve Alpert och Kasra Kurts skimrande men kaotiska gitarrslingor känns fullständigt lösryckta från varandra, men samverkar på ett outgrundligt sätt över Hugo Stanleys intrikata trumspelande och Gerasimos Livitsanos spretiga basgångar. Det är som att ramla in i en replokal där alla bandmedlemmar spelar helt olika saker och gör exakt vad de vill, men på något sätt ändå lyckas få allting att låta bra. Oförutsägbarheten och de tvära kasten känns som att se musiken födas i realtid – den växer, krymper, ändrar skepnad och svänger exakt dit den vill – helt frigjord från allt vad formbundenhet innebär.
När Palm väl bestämmer sig för att tygla sig en aning gör de även det framgångsrikt. Heavy Lifting är lite av undantaget som bekräftar regeln – det är en (igen, i jämförelse) linjär och spårbunden historia, som börjar med ett rätt okonstlat gitarrintro som låter lite som att det skulle kunna vara författat av valfritt band med “beach” i namnet. Lugnet varar inte alltför länge, låten tycks i stället börja glida in på mer familjära, kaotiska Palm-territorium, och till slut antar den en mer dansant skepnad – lite i linje med riktigt tidiga Foals.
Att träda in i Palms musikaliska värld består till stor del av att febrilt leta efter någon slags ordning, en regelbunden taktart, en upprepande gitarrslinga att greppa tag i. Men så fort man vaggas in i tron att bandet kanske fått för sig att göra ett lite mer traditionellt stycke musik kommer en fallucka, och man slängs direkt tillbaka in i en organiserad kakafoni av instrument. Rock Island är alltså inte ett album för kontrollfreaket, och inte heller för den otålige. Palm rycker tag i dig och torktumlar dig tillsammans med albumets elva låtar tills allt vad ordet “struktur” innebär suddas ut ur ditt medvetande. Det är krävande lyssning, men samtidigt är det en engagerande och ordentligt belönande musikupplevelse.